Leif här. Jag lånar mammas blog en aning.
Och en av sommarens sista fjärilar.
Sen övergick sommaren till en vacker höst istället.
Här grannens höstkaprifol bredvid lönnlöv som redan hunnit bli röda.
Sommaren hade börjat övergå till höst. Dom tomaterna som planerades i våras täckte hela backtrappen i en grön slöja, med röda prickar.
Sen övergick sommaren till en vacker höst istället.
Här grannens höstkaprifol bredvid lönnlöv som redan hunnit bli röda.
På onsdag den 7:e oktober ringde pappa mig på morgon och sa att en ambulans skulle ta mamma till sjukhuset. Han lät ganska lugn så jag funderade ett tag på att åka till jobbet och be om uppdatering, fast, äh, ambulans och sjukhus, jag åker dit.
Jag packade en väska, åkte in. Efter lite undersökningar blev det röntgen och läkarna såg att hjärnblödning pågick. Men sen efter operation verkade det hela lovande. Hem och vila. Och vänta på att mamma skulle vakna upp ur sövningen.
Ute var det höga moln och blå himmel. (Och nattfrost.)
När vi på fredagen den 9:e kom in i salen ropade mamma ut "Men är ni här!?" Jamen, jomen visst. Klart vi kom och hälsade på. Sen gick det några dagar där man kunde se att hon bättrade sig lite för lite varefter svullnaden i hjärnan minskade hände något. När vi berättade vad vi gjort på dagen förstod hon och kom ibland med kommentarer.
Fast det gick att se att hennes kropp var tydligt påfrestad. Pulsen var ganska hög och hon behövde syrgasstöd. Vi kunde besöka henne ungefär en halvtimme per gång, sen blev att prata och lyssna för jobbigt så hon behövde vila.
I trädgården hade höstväxterna börjat sprida sin färgprakt.
Ute var det höga moln och blå himmel. (Och nattfrost.)
När vi på fredagen den 9:e kom in i salen ropade mamma ut "Men är ni här!?" Jamen, jomen visst. Klart vi kom och hälsade på. Sen gick det några dagar där man kunde se att hon bättrade sig lite för lite varefter svullnaden i hjärnan minskade hände något. När vi berättade vad vi gjort på dagen förstod hon och kom ibland med kommentarer.
Fast det gick att se att hennes kropp var tydligt påfrestad. Pulsen var ganska hög och hon behövde syrgasstöd. Vi kunde besöka henne ungefär en halvtimme per gång, sen blev att prata och lyssna för jobbigt så hon behövde vila.
I trädgården hade höstväxterna börjat sprida sin färgprakt.
Så på natten till den 16:e ville hjärtat ta en paus. Den pausen blev nära en halvtimme lång.
Att vara utan syre i halvtimme är inte bra för en hjärna, speciellt inte en som redan blivit skadad av en hjärnblödning. Så onsdag den 21:a konstaterade läkarna det tråkiga jag och pappa fruktade. Hjärnan fungerade inte längre, det vara bara maskinerna som höll igång skalet. Halv fyra på eftermiddagen stannade hjärtat för sista gången.
Efter det första besöket hos mamma fotade vi lite i trädgården, hon åkte ju in till sjukhuset precis innan första frosten. Tanken var att visa att världen fortsatte där utan, utanför sjukhusfönstret. Nu får dom hamna här istället, eftersom mammas blog alltid innehåller vackra naturbilder.
Och det blev ju en vacker höst. Jag och pappa har hunnit gå promenader och bilutflykter där att se solen lysa mot gula och röda löv nog hjälpt oss lite.