söndag 23 augusti 2009

Äntligen lite svamp



Det har varit en väldigt vacker sommar så här långt, men även det har sina sidor. Lite för varmt många dagar för att jag ska orka röra mig ordentligt och svampen har inte alls kommit igång som vanligt. Vi har kollat av vanligen säkra ställen och inte ens hittat en flugsvamp: bara för torrt. I går natt fick vi dock ett rejält regn så en bit in i veckan kan det vara hopp.

Tankarna på den kommande svampen gjorde ändå mig sugen på att kolla igår. Och titta! En liten karljohan, några pluttiga kantareller och tre enklare soppar. Inga odjur i dem heller. Det räckte till en riktigt bra svampstuvning till resten av kycklingen vi stekte i fredags. Nu hoppas jag på mer svamp nästa helg!

tisdag 11 augusti 2009

En händig semester


Bilden ovan visar hur baktrappen, ja faktiskt huvudingången till vårt hus såg ut i mitten av juni. Om man klickar på bilden går det att se på väggen höger om trappen hur den gamla betongtrappan in till huset gick, den som byggdes när huset blev fyrkantigt 1939. Det var en helt vanlig gjuten trapp med svart järnräcke, men den var inte så proffsigt gjord. Vi tog bort den för drygt 20 år sedan eftersom det visade sig att den var lite sned så det vatten som kom på den blötte ner ytterdörren. Då för 20 år sedan var den rutten nertill och dörrbyte akut. Vi gjorde då en enkel trätrapp på en köpt metallställning. Nu dög inte den trappen längre åt mig eftersom den både var ostadig och saknade ledstång: jag kunde inte gå in huvudingången till vår bostad.
Vår son kom med den ljusa idén att om man utnyttjade hela det utrymme som gamla trappen haft, kunde vi få ett litet trädäck bakom ytterdörren, där det numera är sol. Våra grannar har nyligen varit så rara att de tagit ned de träd som tidigare skuggat södersidan, så där borde det gå att gosa även i vintersolstrålar.


Trätrappen var lätt att ta bort eftersom den inte var fäst i huset. Den fick vara snickarbänk under ombyggnaden. Här syns mina karlar blanda betong, men det tog en veckas byggjobb innan de kom så långt! Först skulle de riva gamla trapptaket, som vi lämnat kvar från betongtrappan.



Det var ett segt tak. Plåt ytterst, sedan tjärpapp och trä. Grabben slet ner en kapskiva fullständigt på att få det i rimliga bitar, värmen av det jobbet gjorde tjärpappen övervarm så vattenslangen behövdes. Sedan blev det till att använda kofoten! Guschelov fick vi låna en stadig stege av en annan granne!



Sedan var det äntligen dags att börja med att bygga en ny ingång. Här syns det att de sex nya stolpar som det hela vilar på är gjutna precis på den gamla trappans fundament – egentligen reparerar de den gamla betongtrappen fast resultatet blir så annorlunda!



Det blir väldigt många varv till byggmarknaderna på en sån här trappreparation. Först räknade killarna på vad som behövdes, fixade släp och kom hem med det mesta. Sedan visade det sig att några vinklar saknades, att en bräda var fel och så var det dags för ett varv till. Rekordet slog vi igår med fyra varv. En fellagd bräda på byggmarknaden gjorde att vi kom hem med en oanvändbar och det vara bara att ta returen. Sedan fick vi meddelande att plasttaket hade kommit och vi åkte efter det, men lånekärran var ledig om först 1½ timme… Ibland tror jag att de varven tagit lika mycket tid som själva arbetet.
Mycket sågande blev det på alla bräder. Tacksam över att en av sonens kompisar lånat ut en förträfflig cirkelsåg. Den har underlätta påtagligt.


Här har killarna kommit så långt att de spikar de bräder, som plasttaket sedan ska ligga på. Det går att se att taket är fritt från väggen: gamla reveterade väggar ska man inte röra i onödan.

Så här såg det ut på morgonen den 8 augusti. Den kvällen slog vi till och invigde med kräftor och firade både min nya fina ingång och att jag och maken träffades just den 8 augusti 1973. En verklig turdag!
Senare har de spikat på bräder så det blivit en fin reling på bron och jag har fått en ledstång till. Nu kan jag lätt gå in genom den ingången, men för säkerhets skull är den så gjord att den går att handikappanpassa om så behövs. Plasttaket har som sagt kommit och blir säkert uppspikat endera regnfria dagen – troligen med hjälp av en annan av sonens rara kompisar. Och idag hittade jag några bra nya stolar att sitta på.
Nu han sonens semester tagit slut och han är tillbaka på jobbet. Men på twitter såg jag att han ändå fått förbättrad kondition av den givmilda insats han gjorde för sin mamma.

fredag 24 juli 2009

Sommartur till Östergörland


Häromdagen tog vi oss en utflykt till Östergötland. Vi brukar göra det varje sommar både för att vi gillar att göra bilutflykter och för att jag har så fina barndomsminnen av turer dit. Mamma hade två mostrar som bodde i Linköping. Jag tyckte mycket om dem. Min make och son håller på att göra en ny förstukvist på baksidan av vårt hus eftersom våra grannar åt det hållet varit så gulliga att de tagit ner de stora träd som alltid skuggat där. Nu är det läge för att kunna sitta och njuta i södersolen bredvid dörren. De hade gjutit plintar till balkarna dagen innan så bygget behövde få vila. Bilden är från en liten sjö nära Simonstorp i Kolmården, där vi satte oss för att få vår medförda pastasallad.


Sedan kringlade vi oss ner mot slätten. Tvärs över Boren syns Linköpings domkyrka. Bilden är tagen under färd genom bilfönstret, vilket förklarar den bristfälliga skärpan. Jag kommer ihåg den förväntan jag kände när jag som barn kunde se den siluetten genom tågfönstret.



Mina herrar önskade besöka Rundradiomuseet I Motala. Den ene är elingenjör och den andra dataingenjör så de har ibland lite udda intressen. Jag satt lugnt i den sköna bilstolen med en god gammal Agatha Christie under tiden. Medge att museet ser ut som ett tempel till radions ära! Det var härifrån sändningarna ”Stockholm-Motala” sköttes.



Småningom kom de tillbaka och vi kunde fortsätta turen. Jag gjorde av med en del pengar i Brunneby, men har nu saft och sylt så vi reder oss ett bra tag. Vi åkte förbi en hel del linfält, som ännu inte slagit ut. Synd! Blommande linfält är så otroligt tjusiga: som små hav inne på slätten. Jag vet inte riktigt var denna backe är. Vi stannade bara bilen för att man kunde se långt där.

Avslutningsvis fick vi en god middag med utsikt över Bråviken. Restaurangen låg en halvmil från Kolmårdens djurpark så det var väldigt många små söta barn där. Jag har aldrig varit på ett matställe som så väl kunde hantera trötta och hungriga små. Dessutom var de bra på hungriga stora. Och med denna utsikt kunde man väl inte begära mer! Sedan tuffade vi stillsamt hem mot Huddinge igen. Medge att det var ett ståndsmässigt sätt att fira min namnsdag!

söndag 5 juli 2009

Schersmin-dagen



Det är min födelsedag idag. För mig hänger den intensivt ihop med vitblommande doftande schersminer. Pappa brukade varje år noggrant berätta hur han fyllt famnen med en jättebukett schersminer, när han åkte till BB för att få se mig första gången. Det var mycket långt från dagens läge där pappa är med och stöttar sin hustru och är med då barnet kommer. Pappa berättade alltid livfullt om hur varit rädd att lämna telefonen ur sikte för att inte riskera att missa SAMTALET. Han hade trampat kring telefonen länge innan det äntligen kom. Sedan bröt han av buketten och tog spårvagnen till Thorhildsplan och den nya familjen kunde börja ta form så sakterliga.



När vi sålde mitt föräldrahem tog vi plantor från schersminerna där så det är samma blomdoft jag kan njuta av idag så många år efteråt. Jag har tre plantor, men de är rätt olika stora beroende på hur de hamnat. Lustigt nog slår de ut samtidigt trots att några står påtagligt skuggigt. Jag hade hoppats kunna förläng blomningen och doften så, men tji fick jag. De under min stora ek skyddar också oss från att se det mindre snygga ”kompostområde” som nog finns på alla tomter. Någonstans ska ju det avklippta vila på sin väg mot återvinningen.



Bilderna är tagna för några dagar sedan när det var sol och extra varmt. Idag är det mulet och grannarna klipper gräsmatta eller häck. Kanske lika bra att min make följer exemplet. Kommer det mer regn blir nog gräsmattan lätt djungel.

torsdag 18 juni 2009

Midsommarminnen


Midsommarafton var en särskild och annorlunda dag, när jag var liten. Jag och mina föräldrar tillbringade alltid den helgen i mormor och morfars sommarstuga, som låg med utsikt över Tullingesjön. (Idag är det området en av många villaförorter runt Stockholm.) Mormor brukade ha vattnat och uppmuntrat sina bondpioner att komma igång med blomning lagom till den helgen. Morfar brukade starta dagen med att klippa hasselgrenar och löva inne i glasverandan. Och så småsjöng han hela tiden om ”mesommarsnatta ho är int lång, men ho sätter många vaggor igång”. Mormor trätte på honom för sången och kramade honom om vartannat. Det var en särskild stämning och som barn begrep jag bara att den här dagen var annorlunda.
Senare har jag fått veta att mormor och morfar gick i skolan tillsammans och förälskade sig redan där. Mamma var född exakt 9 månader efter midsommarafton flera år innan morföräldrarna hade möjlighet att gifta sig. Nog var det en alldeles särskild midsommarafton de firade minnet av!



Pappa och mamma brukade också vara rätt konstiga. De skulle nödvändigt ut och gå tillsammans utan att jag fick följa med. Efter ett bra tag kom de tillbaka och verkade nöjda. Ofta hade mamma en vit ros med sig då. Jag lyckades spionera fram att det var en rosbuske vid Tullinge gård, som de knyckte rosen från. Sedan brukade de sätta sig och prata uppe på berget och njuta av utsikten över Tullingessjön. Många år senare berättade mamma om en mycket lyckad midsommar på Åland året efter det att de gifte sig. Ålandsros kallade hon de här vita rosorna. Jag har fotat våra grannars vackra buske.



Det viktiga för mig med midsommar var att få gå till midsommarfirande med små grodorna och det väldigt spännande tombolahjulet. Det hände flera gånger att jag vann en egen chokladask på de få lotter jag fick köpa. Men det var rätt långt att gå och det fanns regn även då så alla gånger var det inte så roligt.
Den dagen fick vi alltid supergod middag: inkokt lax med hemrörd majonnäs. Lax var ju en dyr delikatess på den tiden så det var ingen vanlig maträtt. Det var också en särskild start på helgen då laxen kokades in. Utanför det oftast öppna köksförstret brukade grannens katt stå och nästan gråta av den härliga lukten från fiskkoket. Hon brukade få det som rensades bort med tiden. Jag undrade alltid över hur hon kunde tugga så stadiga benknotor.

lördag 13 juni 2009

Från syren till kaprifol


Nu har snart sista syrenen blommat ut för i år. De ser inte så snygga ut men dofter går ännu att känna. Tror att de här är de sista blommorna. De kommer på en buske som inte har blommat på många år, men nu har grannarna tagit bort en hög stora träd, syrenen får sol igen och har tackat med blomprakt.


Det är ju inte bara vi som gläds över blommorna, men de andra verkar mer se den som ett strålande smörgåsbord. Om ni tittar uppåt vänster på den här bollvivan syns en redig humla. Den verkade gilla just den här restaurangen.



Men härligast just nu är doften av kaprifol. I måndags kväll, när jag kom hem efter ett långt, segt kommunfullmäktigesammanträde mötte den mig med ett härligt parfymmoln. Nu har det regnat ett tag, så dofter låter vänta på sig, men någon mer kväll hoppas jag på. Helst ska det vara ljumt ute då så det går att sitta och sippa moselvin medan jag njuter av doften.

Och sedan börjar snart den doftande schersminen blomma!

söndag 7 juni 2009

Gullvivetid på Gålö



För nu ett tag sedan på Kristi himmelfärdsdagen var vi på Gålö och njöt av den då fräscha vårgrönskan. Bilen står och vilar sig bredvid en liten slånbuske. Det är tyvärr en så kort tid det finns så här många färger på bladen: nu är det redan samma färg nästan överallt.



Det är så vackert efter ständerna där. Så här såg det ut ner mot sjön från bilen, när den stod som på förra bilden. En gammal hagmark, som fortfarande betas av kossor, behövs för att det ska bli så här fint.



Mycket gullvivor var det där. Det luktade också verkligen gott från dem.
Det är synd att det här fina går över så fort.
Vi var där igen bara för ett par dagar sedan. Nu är blommorna nästan överblommade. Det fina i det besöket hann vi inte fota. Rätt vad det var stod älg alldeles stilla precis bredvid vägbanan och bara tittade ner på oss. Det här med skogens konung kändes som ett adekvat namn då.