Att ha tid att läsa på djupet

Ibland är det rätt härligt att vara pensionär. Jag har äntligen tid. Jag har alltid varit nyfiken, velat veta hur saker hänger ihop och läst mycket för att ta reda på det som jag funderat över, men tiden var alltid mot mig förut. Alldeles för ofta behövde jag förbereda lektioner, läsa uppsatser eller rätta prov just när läsningen började bli riktigt intressant. Nu har jag så gott om tid att jag kan läsa en givande bok och sedan dyka vidare mot den bokens källor så jag verkligen kan fatta och förstå. Oftast gör jag det bara för att det är roligt, ja det kryddas nästan av att det är så härligt onyttigt.

Som jag skrev i min blogg den 15 november har jag läst om de indoeuropeiska språken ett tag. En fet bok om det ”protoindieuropeiska” ordförrådet utgiven i Oxford till glädje för språkintresserade har jag nyss njutit av. (Titeln är superlång så den får vara.) Spännande att kolla jämförelsen i den mellan de olika språkens besläktade ord och en del fynd fanns. Tänk att ordet ”fjol”, det som hände året före detta, är ett sådant urgammalt ord från det gamla språket! Bara de nordiska språken ha behållit det. Det finns inte i t ex tyska eller engelska däremot i andra änden av språkträdet.

Jag har också läst en arkeologibok om samma tid: The Horse, the Wheel and Language av D: Anthony. Bokens underrubrik är How bronze-age riders from the Eurasian steppes shaped the modern world och för en gång skull stämmer en boks rubrik perfekt med dess innehåll. Anthony söker visa de arkeologiska spåren av hur det ursprungligen enade språket bryts isär då grupper ur det gemensamma folket drar iväg åt olika håll. Då isoleras de från de andra som talar den gamla språket och kan därmed kan börja utveckla sitt eget språk baserat på det ursprungliga. Hans grundtanke är att indoeuropeerna kom från den stora slätten, som sträcker sig från Karpaterna bort ända till trakterna av kinesiska muren. Han visar att de tämjde hästar genom att kolla efter märken av betsel på framgrävda hästskelett och de skeletten av de betslade hästarna är mycket äldre än rester av hästar på andra håll. Sånt går ju att datera med metoden som kallas kol-14. Han visar att de uppfann de första vagnarna. När de väl hade hästar och vagnar kunde de hantera stora djurhjordar och förflytta sig över hela detta stora gräshav, där deras djur kunde få mat. Så länge de hade ett skapligt antal hästar med, så kunde även de andra djuren komma åt betet. Jag fick lära mig att hästar sparkar fram gräset även under ett rejält istäcke.

Dessa tekniska landvinningar gjorde dem både rika och mäktiga och kan vara ett första skäl till att andra ville lära sig deras språk. Fint och rikt folks språk sprider sig som franskan förr och engelskan idag.

Det här ska ha hänt för nästan 5000 år sedan och sedan tog det naturligtvis sin tid tills andra fick del av uppfinningarna. Småningom kommer de ner till Mesopotamien, börjar synas i skrift och kommer in i det historiska, men det dröjer ett tag. De tidigaste vagnarna syns i deras rester för 4000 år sedan. Det tar ännu längre tid tills ridkonsten uppfinns. Självfallet finns det ett rikt gemensamt ordförråd om hästar, ridning och vagnarnas olika delar inom det gamla språket.

Anthony berättar om utgrävningen av ett mycket häftigt gravfynd på stäppen bokstavligen mitt i nutida Kazakstan. Där begravdes för 4000år sedan en säkerligen mycket mäktig hövding. Han begravdes med exakt de riter och offer som står i de tidigaste delarna av Rigveda, hinduismens heliga bok, vars äldsta delar lär vara 3500 år gamla. Det kunde ha varit graven till en olycklig indier, som avlidit där om det inte var så att det finns massor av liknande om än inte så överdådiga gravar i närheten. Så ser ett arkeologiskt bevis för de senare till Iran – Indien invandrade ariernas hemland ut! Det spännande är att lingvisterna bakom Oxford-boken om indoeuropeer totalt avrättar denna tanke eftersom det inte finns arkeologiska bevis för att några flyttade vägen från stäppen ner mot Iran-Indien! Det finns självklart så oerhört få spår kvar från så avlägsna tider att inga rester inte är något bevis alls.

Det är spännande för mig att läsa så här brett. Det gör ju att jag som i detta fall, lätt ser att specialisterna inom de olika vetenskaperna ofta inte alls förstår hur grannvetenskaper, som de faktiskt bör använda, resonerar och som här jobbar för att bevisa sina teorier.

Jag har ett annat bra exempel. I ”Oxfordboken” berättar man noggrant om gemensamma ord som rör jordbruk. Ord för kratta, så, skörda går att hitta rakt av likaså finns det troligen ett gemensamt ord för skära, alltså verktyget skäran. Mjölk, kött, fett (ordet är *smeru, vilket låter väldigt likt smör) finns som gemensamma ord. Man finner det konstigt att det inte verkar finnas ett gemensamt ord för bröd, men det skulle inte en arkeolog tycka. Det var mycket arbetskrävande att mala mjöl på malstenar på den tiden, så bröd som baslivsmedel är bara för ytterst förmögna ända till vatten- och väderkvarnarna uppfinns. Ännu i svensk järnålder bakades bröd i stort sett enbart till stora fester och det är 2500år efter den här tiden. Man åt säden i grötform – i bästa fall krossades fröna lätt.

Jag undrar vad jag ska sätt tänderna i nu närmast. Bronsåldern börjar jag kunna rätt bra. Något helt annat, skulle vara roligast.