November är ofta en verkligt grå månad. Vädret är mycket regn och rusk. Bara att gå och hämta tidningen i brevlådan kan sänka ett förut gott morgonhumör. Risken är att man blir allt gråare och ledsnare också inuti. Jag upptäckte i lördags att jag hade åkt dit på det. Det kom en solglimt och jag hörde andras kommentarer om att det äntligen kändes lite bättre. Vadå bättre? Sedan insåg jag att den gråa filt som legat över alltihop istället för blå himmel, lyfts undan ett litet tag.
På natten hade jag sedan svårt att sova. Jag satte mig då i min skönaste fåtölj och bara tittade ut. Det var stjärnklart. Som jag satt såg jag Orion och några andra för mig anonyma stjärnor. Månen var uppe men nånstans utanför min sikt och den lyste på små mycket vita moln. Molnen hade bråttom och jag funderade på om jag skulle använda dem för att ”räkna får”, men det var så vackert så jag kunde bara sitta och njuta och känna att en sådan stund får ta tid och att den är något att verkligen komma ihåg.
Nästa morgon var det vanligt novembermulet igen. Men nu såg jag hur mycket mina fina novemberkaktusar ansträngde sig för att lysa upp här hemma.
Jag tror att det gäller att tänka efter så man bevarar det positiva, när det gråa så lätt smyger sig in och tar plats. När vi tar ett varv och ”motionerar bilen” är det såklart lättast att se hur snyggt det är en solskensdag, men den dropptyngda naturen en regndag är också vacker.
Kanske är det egentligen för att värna den positiva känslan vi börjar fundera på julbelysningen så här års??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar