Igår hade vi besök av en mycket ung gäst. Han hade med sig sina föräldrar; ett par av vår sons vänner kom på juldagsmiddag med sin nu i december födde son.
Det här med middag var vi i värdparet nog inte så intresserade av. Vi tittade mest på vår lille gäst. Sådana små väcker både stora tankar och känslor.
Här är ett foto av den rörande lilla handen. En så liten hand är ändå helt perfekt. Med detta besök kommer stora intryck av det lilla barnets både bräcklighet och oväntade styrka.
Vi såg som sagt mest den lille och naturligtvis kretsade våra givande samtal rätt nära honom. Hans oerhörda förmåga att fästa de vuxnas blick vid sin gjorde intryck. Små är oerhört kompetenta och om vi vågar kan vi få se det. Jo, jag inser att den förmågan alltid varit viktig för mänsklighetens bevarande.
Samtidigt berättar den oerhört ömtåliga lilla handen hur bräcklig han och alla så små barn är – och det rör också mitt sinne. Så sköra var vi alla en gång i början!
Sedan kände jag också av en religiös dimension. Just på juldagen var det mycket stort att få möta ett så litet barns blick och se dess skörhet. Tanken att de kristnas Gud kunde utsatt sig för detta är så stor att den är svår att lita på.
Barnet är så bräckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar