Solig biltur

Idag på årets sista dag sken äntligen solen så vi tog oss en biltur. Det blev en liten tur på Södertörn. Som synes har vi en röd bil…


Det fanns verkligen färg i naturen nu efter den långa gråa perioden. Alldeles rött i topparna på lövträden här.



Och vi blev alldeles glada av att se solbelysta träd nästan se ut som om det snart kan vara vår.


Frosten ger också tydligar>e linjer i landskapet och till och med ett dike är vackert med blankis på.

Här kom hela bilen med – om än i skuggform.
Hoppas på mer sol och färre grådagar på det nya året!

Sista deckaren

Jag brukar kosta på mig några onödiga deckare till julklapp till mig själv. I år slog jag till med P.D. James i år utgivna bok. Den är ännu inte översatt till svenska. Den är en bra traditionell engelsk deckare, en ”whodunnit”. Boken har stora kvaliteter i beskrivningarna av miljöer och människor, precis som hennes böcker brukar ha. Denna bok är skriven av en dam, som föddes 1920, men det är inte en gammal berättelse. Hon är imponerande nog med i nutiden.

Det är mycket hon vet om hur människor fungerar. Även här visar hon, som i tidigare böcker, hur det första lilla snedsteget om det inte hanteras kan bära rakt åt fanders. Så gör det även i vår vanliga verklighet, men förhoppningsvis blir det inte så blodigt i den som i ett deckarsammanhang. Det syns i texten att boken är nyskriven eftersom den tar upp frågor, som diskuteras idag.

Boken är rörande tydlig i att den är hennes sista deckare. Det framgår hela tiden i texten att detta är Dalglieshs sista fall. Hon inte bara för intrigen till sitt slut utan ser även till att hennes trogna läsare kan ta avsked av de gamla bekanta, själva detektiverna, som läsaren mött nu i åtskilliga böcker. Hon skissar goda framtider för dem så vi kan lämna dem med goda förhoppningar. Det märks att hon även själv tar farväl av dem.

En liten hand

Igår hade vi besök av en mycket ung gäst. Han hade med sig sina föräldrar; ett par av vår sons vänner kom på juldagsmiddag med sin nu i december födde son.

Det här med middag var vi i värdparet nog inte så intresserade av. Vi tittade mest på vår lille gäst. Sådana små väcker både stora tankar och känslor.

Här är ett foto av den rörande lilla handen. En så liten hand är ändå helt perfekt. Med detta besök kommer stora intryck av det lilla barnets både bräcklighet och oväntade styrka.

Vi såg som sagt mest den lille och naturligtvis kretsade våra givande samtal rätt nära honom. Hans oerhörda förmåga att fästa de vuxnas blick vid sin gjorde intryck. Små är oerhört kompetenta och om vi vågar kan vi få se det. Jo, jag inser att den förmågan alltid varit viktig för mänsklighetens bevarande.

Samtidigt berättar den oerhört ömtåliga lilla handen hur bräcklig han och alla så små barn är – och det rör också mitt sinne. Så sköra var vi alla en gång i början!

Sedan kände jag också av en religiös dimension. Just på juldagen var det mycket stort att få möta ett så litet barns blick och se dess skörhet. Tanken att de kristnas Gud kunde utsatt sig för detta är så stor att den är svår att lita på.
Barnet är så bräckligt.

God Jul!

Här är det finaste julkort jag fick i år.

Det jag blev varm i hjärtat av är den förtjusande namnteckningen. Det går att se hur den lilla Tella, nu 3½ år, håller på att lära bokstävernas hemlighet. Jo hennes familj hade också skrivit på kortet, men det tog jag inte med i skannern.

Titta på hennes skrift! Ett perfekt T, ett inte välskrivet men rätt korrekt E. Sedan har hon kämpat med L:en. Frågan är åt vilket håll de ska vara och hon har löst det rättvist. Sist det mycket ambitiösa A:et. Hon vet att det så att säga är en ytterform, som ska ha streck över sig. Tella är en ordentligt flicka så det blir många streck. Och så ritar hon en fin A-kokong, där hennes skriftspråksarbete så att säga kan få vila ett tag medan det växer till sig.

Jag tycker det är så härligt att så här få se lite av vägen till en ny kunskap. Jo, Tella gör som alla andra barn precis som sina vuxna. Hon har föräldrar som ägnar sig mycket åt läsning och skrivande, så det gör hon också.

Jag vill med hjälpa av detta tänkande barn önska den som läser dessa rader en riktigt god jul!

Inte den mörkaste dagen!

Så var det årets kortaste dag. Solen sken dock från klar himmel och lurade ut oss på en biltur runt Sorunda. Det är vackert i det gamla jordbrukslandskapet så här års.

När vi på hemvägen passerade vi förbi Länna köpcentum kunde vi enbart med förvåning se de långa bilköer som garnerade infarten dit. Är det årets köpfest som pågår?

På hemvägen kunde vi njuta av en tjusig solnedgång och sedan kom vi hem, tände alla ljusen och fick adventsfika.

Adjö till min vävstol

Idag har jag sagt adjö till min vävstol. En trevlig dam i min ålder hittade den på Blocket och var här med sin bilförsedde son. De kunde med visst pyssel montera ner den och eftersom sonen fotade noga dessförinnan tror jag nog de får ihop den igen. Det gläder mig att någon som verkligen vill ha den kan få fortsätta med den. Men det ser väldigt tomt ut nu, där den har stått i alla fall sedan 1980. Jag har en bildväv som jag gjort i den vävstolen, som är daterad då.

Den här vävstolen har hjälpt mig att förstå något väldigt basalt om kvinnors jobb förr i tiden. Det ÄR roligt att väva, men ska man hålla på för länge och helst bli klar till en bestämd tid blir det riktigt slitigt för kroppen. Så var det nog alltför ofta förr. Det är också kroppen som sagt ifrån att det är färdigvävt för min del. Sitta och sträcka mig åt olika håll på vävpallen och slå med bommen, klarar jag inte längre.

Vävningen har också lärt mig att se tyger. Jag lägger alltid märke till hur de är gjorda. Det gjorde jag inte före vävstolen.

Men oj vad det kunde damma från en vävstol, som inte varit använd på länge! Det blev rena Lützen i rummet, när de klippte ner varpen som samlat på sig länge.

Det tomma utrymmet har jag ambitioner med. Jag ska ställa mitt ”gåband” där. Sedan kan jag gå på det och se ut genom fönstret på bilden. Vill ha bättre kondition, när det blir vår!

Alla behöver stöd för att tänka om.

För några veckor sedan var tidningarna fulla med att svenska barn är sämre i matte än andra EU-elever. Det här hade kommit fram i en internationell undersökning. Självfallet stod det sedan en hel del om flum i skolorna och att svenska ungar måste jobba mer och få mer läxor. Jag gick vidare i min morgonläsning av tidningar på nätet. Norska tidningarna var riktigt glada över undersökningen: det gick lite bättre än förra gången. Den engelska tidningarna svartmålade skolan ordentligt: mattekunskaperna där låg under genomsnittet i de andra länderna, sämre än i Sverige. Men stora ord i tidningar gör ingen klokare. Jag surfade in själva undersökningen ”Svenska elevers matematikkunskaper i TIMSS 2007” och den var riktigt intressant.

Det fanns redovisat hur man gått igenom elevernas svar och försökt förstå hur de tänkt. Då blir det spännande och jag känner igen mig från min lärartid. I bilden ovan har jag en illustration till det forskarna hittade. Ett barn får i uppdrag att räkna 51 – 49. Barnet räknar i huvudet: 50 – 40= 10 och sedan vänder barnet på steken: 9 – 1= 8. Slutsvaret blir då att 51 – 49 = 18, vilket vi kan skriva FEL på. All uppmärksamhet gick säkert åt till att få ihop siffrorna, så att fundera över om resultatet blev rimligt fanns det inte utrymme för.

Men att barnet räknade från vänster till höger, som man gör när man läser, är värt att uppmärksamma. Det brukar inte funka så bra i subtraktion. Rimligen har inte barnet heller lärt sig hur man ställer upp en subtraktion, när man måste låna, men motivation till del kommer inte ur ordet FEL.

Nej, jag var inte mattelärare även om jag ibland haft grupper när det behövts. Men under mina 40 lärarår hjälpte jag barn med många matteläxor och var med på massor av mina kollegors mattelektionerför att ge eleverna en vuxen till att prata matte med. Om eleverna använder räkningsmetoder i fel sammanhang går det galet. De behöver oftast få prata med en vuxen för att kunna inse det.

Den här felräknaren behöver gensvar inte kritik men i det ingår att han/hon måste få hjälp att inse att svaret är galet. Först då eleven med hjälp av t ex 51 små suddgummin verkligen sett vad svaret måste bli, finns det en marknad för att lära ut en fungerande uppställning för subtraktionen. Allt detta tar tid och det klarar ingen lärare som är ensam med 30 elever. Och lata är verkligen inte eleverna, men de är oftast väldigt osäkra och ängsliga. Det bästa med såna här tillfällen är att sedan lyfter verkligen barnen. Plötsligt kan de ju.

En gammal jul-smak

Lutfisk är en maträtt med traditioner. Den smakar rätt ovanligt och äts nog enbart i julsammanhang. Jag brukar hålla på att få det en gång i december. Jag vet inte ens om jag tycker att det är så gott; det är nog mest för att det hör till fast det samtidigt är spännande med den ovanliga gamla smaken.

Samtidigt har jag lite svårt att gilla hur det ser ut. Det blir så vitt med potatis och sås. Härom året hittade jag ett recept där den kokta fisken läggs på potatisskivor, får en senapssås ovanpå till smaksättning och sedan kröns det hela med hackad grönkål och lite äggstanning. Det blir väldigt mycket godare, troligen mest för att det ser bättre ut.

Igår var det dags för i år. Här står gratängen bredvid adventsljusstaken.

Biltur på luciadagen

Idag ansåg vi att vår lilla röda bil behövde motion. Vår son ställde upp på idén och det blev en god tur trots den gråa dagen. Det går alltid så bra att prata under en biltur. Man måste inte säga något, men vi tre sitter då så nära varann att det som sägs kan verkligen också blir hört.

Det var en mycket vackrare dag än vi hade trott. Vi tog skogsvägarna bort mot Skanssundet. Vi åkte förbi stora mycket gröna fält. De såg ut som välskötta gräsmattor, men var troligen var det höstsådden av korn, råg eller vete som gav oss den uppmuntrande varma färgen. Vid Snäckstavik såg vi en rejäl grupp sångsvanar som också gillade de gröna fälten. Troligen är de inte populära hos fältens ägare. De betade säkert brodden. Men de kändes nästan som en våraning fast jag verkligen vet att de borde vara på väg bort om de ska klara vintern.
Inne i skogsområdet höll mossa och blåbärsris fast vid den gröna färgen.
Sonen var ute och kollade av ett svampställe, men nu är det nog slut med dem för i år. Fem tilltryckta trattkantareller blev hans hela byte. De räcker inte ens till en varm macka..

Vi färjade över Skanssundet till Mörkö. Det var väldigt tomt över vattnet. Ibland kan det vara ejder här, nu fanns det inte ens en mås. Men fälten var gröna här med och en kråka singlade så värdigt över dem att hon nästan såg ut som en fin falk.

Sedan åkte vi hem via den lilla vägen som passerar Brandalssund. Där fick jag syn på några mossiga grangrenar, som fick bli dagens bild. Även en död grangren kan verkligen vara fin!

Sedan var det dags för kaffe och pepparkakor…

Leta fram solen

De här dagarna då det verkligen är svårt att tro att det är just dag i all gråheten letar jag efter solen. Internet är då ett trevligt hjälpmedel – nånstans borde ju solen lysa även om den inte gör det över just mig. Det finns bra svenska samlings-siter med webbkameror och det finns ännu bättre norska. Det verkar som varje tidning och annat bolag i Norge åtminstone har en sådan kamera. Sedan har ju Norge verkligen utsikter av helt annan dimension än de svenska.
Bilden är av min favorit ”Storvågan” i Lofoten. Visst har de det mörkare där nu än vad vi har här: det ligger ju verkligen norrut, men det kan komma en sån här härlig solnedgångsbild.
Visst blir man alldeles glad av att se den?!

Min gamla trägumma

Får jag presentera min fina trägumma för dig? Hon är ganska gammal, troligen runt hundra år. Jag vet inte vad hon heter eller vem som gjort henne. En gång i tiden hade hon en kaffepanna i handen, men nu finns det bara en bit av skaftet kvar. Igår var det andra adventssöndagen och jag tänkte fira med att ta ett kort av min lilla gumma vid ljusstaken. Men det blev inte alls bra. Hon verkade ogilla ljusen. Hon såg bara grovhuggen och vresig ut bredvid dem. Så hon fick stå för sig själv. Att hon är en ganska liten gumma syns i jämförelsen med fruktkorgen i förgrunden.
Jag kommer ihåg henne från när jag var barn. Jag tyckte att hon var så konstigt klädd och undrade över att den som skurit bilden inte gjort henne finare. Nu tycker jag om henne precis som hon är med de stora arbetshänderna tryggt mot magen. Ett minne av kvinnor från förr i tiden..