Jag har en god vän som är född mycket långt härifrån och som fick sin utbildning i gamla Sovjet. Han berättade hur konstigt han då tyckte det var att man stod i kö överallt där i Moskva. För honom var det självklart då att en persons sociala ställning avgjorde i vilken ordning man till exempel fick handla. Så var det i hans hemland. Småningom kom han hit som kvotflykting via FN och nu är han lika svensk som jag. Han brukar ofta prata om kön som ett demokratiskt redskap som ger alla lika möjligheter oberoende av social ställning. Vi låter ju också ofta någon gå före i en kassakö, kanske för att den har ett trött barn med sig eller bara handlat få saker. Sådant hade varit omöjligt i hans gamla hemland eftersom man då själv skulle ha skadat sitt anseende. Här är det en självklarhet som i bästa fall belönas med ett leende tack. Jag börjar inse att jag var med om den här positiva övergången till ett kösamhälle i min barndom.
Jag är uppvuxen i Stockholmsförorten Bromma, där vi bodde på Thaliavägen nära Nockebytorg. Jag fick överta ansvaret för bland annat matinköp och matlagning redan då jag var tio år. Då handlade jag i de små affärerna nere runt torget. Det var långt före snabbköpens tid. 1952 fanns det en mjölkbutik, en charkuteributik och en specerihandel där. När jag skulle ha fisk var det dags att promenera till Olovslund, där fiskaffären fanns. Jag handlade ”på bok” så jag behövde inte ha med mig pengar. Sedan betalade mamma. Jag minns inte men tror att hon betalade varje månad. Handlarna försökte hjälpa mig och gav mig ofta goda råd om vad jag skulle ha till middag den dagen. De försökte absolut inte lura mig att köpa något dyrt, snarare tvärtom! Goda råd om hur jag skulle tillaga det jag köpt var de inte snåla på.
En av de här affärerna finns på sätt och vis kvar idag: Engströms livs som vuxit från charkuteributik till ett stort snabbköp som nu är kunglig hovleverantör. Jag minns mycket tydligt en gång då innehavaren stod och hjälpte mig att handla och en dam forsade in och hällde över honom vad han borde göra åt henne. Han sa att hon skulle vara vänlig och vänta och fick svaret att jag ju bara var en unge. Han svarade damen lugnt att flickan handlar för en familj. Damen stegade ut och smällde dörren. Jag blev förskräkt att det skulle skada honom, men fick svaret att han bara ville ha kunder som kunde vänta på sin tur. De andra som ville gå före kostade honom goda kunder. Jag tror inte att det var en tillfällighet att han lyckades så väl med sin affär.
I speceriaffären var köproblemet ofta akut. Dit gick nämligen även herrar och handlade och de framgångsrika herrarna hade svårt för att tåla sig att stå i kö för en god ostbit och att beställa hem lite pilsner och groggvirke. Jag minns en gång två karlar trätte i frågan. Den ene var Herbert Tingsten, som då blivit rejält röd i ansiktet. Innehavaren Sam Larsson brukade diplomatiskt försöka se till att de kitsligaste kunderna fick service så snabbt som möjligt. Där fick jag ofta markera att jag gott kunde vänta medan de mer brådskande kunderna fick hjälp. Ofta fick jag tack för hjälpen. Ibland fick jag gratis en frukt, andra dagar så körde de hem det jag handlat till oss.
Det här med kölappar är alltså rätt skönt att ha. Tänk så jobbigt det vore att behöva försvara sin sociala ställning bara för att man behövde köpa en bit ost. Bilden överst är tagen i den Coop-affär jag brukar handla i numera.
