Höstaning

Jag har just kommit hem från en fin biltur, där vi tittat på hur vackert det är nu när det sakta går över mot höst. Eftersom jag har ovanligt svårt att röra mig nu sedan jag stod på näsan för 14 dagar sedan känns det ännu bättre att kunna få använda bilen. Det var ovanligt tjusiga moln idag, men inte kom jag på att stanna och använda kameran. Men detta höstfält fick stopp på oss; även för att jag tycker att de stora ”trådrullarna” ser så festliga ut. Husen i bakgrunden är stallen som hör till Fituna gård. Det har stått en del om den i tidningarna eftersom Stockholm, som äger den, var på väg att sälja den med en manöver så den nuvarande arrendatorn inte fick lämna bud. Tror att den frågan lugnat sig lite.. Men bra vackert är det alltid där.

Att stå på näsan

Att stå på näsan är ett av de uttryck vi använder för att berätta att någon tappat balansen och trillat omkull. Oftast har den fallande alls inte landat på näsan utan det är bara ett talesätt.

Jag prövade talesättet alltför bokstavligt förra söndagen. Jag snubblade, troligen på tröskeln till köksdörren och sedan låg jag och tittade från mycket nära håll ner på plastmattan på hallgolvet. Det var rött och konstigt på golvet. Om man står på näsan får man rejält med näsblod, kan jag berätta.

Guschelov fick min stackars näsa hjälp att ta hand om min landning av både högra armen och högra knäet. Jag fick anledning att vara tacksam för att jag valt starka glasögonbågar, när jag köpte nya i våras. De höll trots att de klämdes in mot ansiktet. Men jag fick stiliga blåtiror av smällen.

Nu först en vecka senare börjar jag förstå vilken tur jag hade. Högerarmen värker fortfarande; smällen var tydligen rejäl ända upp i skulderbladet. Men jag höll! Inget brutet! Sakta men säkert blir jag bättre. Nu är det nästan läkt i näsan och armen börjar lite smått gå att använda – det går att köra datamusen med den igen fast skriva går ännu bara med vänsterhanden. Benen är fortfarande mycket ostadiga men de bär i alla fall en liten bit.

Mina vackra blåtiror börjar gå med mot gult och ”rinna” neråt kinderna. Men så kokett är jag att det blir inget foto av mig till den här bloggen. Jag visar istället mina vackra blommor och min nya säkrare ingång.