Igår var vi ute en sväng med vår son i hans bil. Trevligt att sitta och småprata och kolla på världen som rinner förbi utanför. Snön hade verkligen fallit ihop rätt väl, fast det ännu är mycket kvar. Lätt regn tär bra på de gråsmutsiga rester som nu är kvar.
I förhoppning om att kunna få se eller höra några fåglar svängde vi ner till Söderby brygga. Inte en pippi och utsikten över den biten av Horsfjärden försvann bort i dimma. Maken knäppte ändå ett par kort. Nu inser jag att resterna mitt i bilden en gång har varit en duktalb. En gång har den troligen haft en stadig hatt av vitmålade bräder så att den skulle synas bra. Den visade säkert ihop med några till var man lämpligen skulle köra in mot bryggan. Det här är resterna av det gamla färjeläget till Muskö. Numera behövs det inte eftersom det nu finns en tunnel.
Duktalb är förresten ett spännande ord. Det kommer från den duc d’Albe, hertigen av Alba, som var spansk guvernör över Nederländerna i slutet av 1500talet. Han var en grym härskare över det protestantiska området och försökte med det tvinga dem tillbaka till katolicismen, men han var tydligen positivt intresserad av sjöfarten där. Jag kommer väl ihåg hur förvånad jag en gång blev, när jag fick reda på detta. Duktalber var för mig de sex välkända märken i Tullingssjön, som berättade var den muddrade rännan gick i den grunda sjön.
Idag har jag inte lust att gå ut. Det räcker bra att titta ut på allt grått genom fönstret. Samtidigt är den leriga garagegången uppmuntrande. Kolla på bilderna i min blogg från 21 februari, som jag kallade Väl mycket snö! Det har verkligen smält undan bra och koltrasten sjunger påtagligt tidigt varje morgon.
