1 advent

Idag är det dags för det första adventsljuset. Jag greps av en oemotståndlig lust att baka kakor, och de blev goda. Det känns förhoppningsfullt att det kommit så långt - trots novembergråheten.

Dags för julbelysning

Den här riktigt gråa novemberdagen, beslöt vi att det var dags att få de små lamporna i äppelträdet. I morgon är det ju den första adventssöndagen. Maken balanserade på en pall och knöt fast ljusslingan och jag förevigade ambitionen. (Klicka på bilden så syns de små röda lamporna.) Men det kanske blev lite mindre dystert ute i alla fall...

Försök med surdegsbröd

Jag fick ju en fin hylla bakom mitt kylskåp häromdagen och har nu invigt den med att göra en rågsurdeg och baka bröd med surdegen. Jag följde Martin Johansson anvisningar om hur man ska göra surdegen och bakade sedan hans bröd ”utan särskilda krusiduller” http://paindemartin.blogspot.com/

Rätt spännande att se hur plasthinken med surdegen blev allt rundare i botten medan den växte till sig under veckan, men tyvärr syntes det inte på fotot jag tog.

Däremot gick det att se inne i burken att något hänt. Visst ser det lovande ut!


Jag gjorde deg efter bästa förstånd och med tiden var det dags att baka ut. Det här med att ” Dra ut degbitarna lite grann, och vik sedan in kanterna mot mitten tills det blir en rund, lagom stor boll.” klarade jag inte av riktigt. Inser att ordet boll bör vara en god beskrivning av de ojästa bröden om inte slutresultatet ska blir lite platt. Mina bröd blev inte riktigt så bolliga, men jag kan väl bättra mig nästa gång.


De jäste på bra, hamnade i ugnen och gräddades. Luktade väldigt gott!


Och så var det dags för middag. Riktigt gott bröd. Att det är lite platt betyder ju inget för smaken. Spännande att testa. Baka med jäst kan jag. Detta är en helt annan teknik. Det blev i alla fall rätt jämna och fina jäsbubblor i degen.


Kul att få lära sig något nytt.

Att ha tid att läsa på djupet

Ibland är det rätt härligt att vara pensionär. Jag har äntligen tid. Jag har alltid varit nyfiken, velat veta hur saker hänger ihop och läst mycket för att ta reda på det som jag funderat över, men tiden var alltid mot mig förut. Alldeles för ofta behövde jag förbereda lektioner, läsa uppsatser eller rätta prov just när läsningen började bli riktigt intressant. Nu har jag så gott om tid att jag kan läsa en givande bok och sedan dyka vidare mot den bokens källor så jag verkligen kan fatta och förstå. Oftast gör jag det bara för att det är roligt, ja det kryddas nästan av att det är så härligt onyttigt.

Som jag skrev i min blogg den 15 november har jag läst om de indoeuropeiska språken ett tag. En fet bok om det ”protoindieuropeiska” ordförrådet utgiven i Oxford till glädje för språkintresserade har jag nyss njutit av. (Titeln är superlång så den får vara.) Spännande att kolla jämförelsen i den mellan de olika språkens besläktade ord och en del fynd fanns. Tänk att ordet ”fjol”, det som hände året före detta, är ett sådant urgammalt ord från det gamla språket! Bara de nordiska språken ha behållit det. Det finns inte i t ex tyska eller engelska däremot i andra änden av språkträdet.

Jag har också läst en arkeologibok om samma tid: The Horse, the Wheel and Language av D: Anthony. Bokens underrubrik är How bronze-age riders from the Eurasian steppes shaped the modern world och för en gång skull stämmer en boks rubrik perfekt med dess innehåll. Anthony söker visa de arkeologiska spåren av hur det ursprungligen enade språket bryts isär då grupper ur det gemensamma folket drar iväg åt olika håll. Då isoleras de från de andra som talar den gamla språket och kan därmed kan börja utveckla sitt eget språk baserat på det ursprungliga. Hans grundtanke är att indoeuropeerna kom från den stora slätten, som sträcker sig från Karpaterna bort ända till trakterna av kinesiska muren. Han visar att de tämjde hästar genom att kolla efter märken av betsel på framgrävda hästskelett och de skeletten av de betslade hästarna är mycket äldre än rester av hästar på andra håll. Sånt går ju att datera med metoden som kallas kol-14. Han visar att de uppfann de första vagnarna. När de väl hade hästar och vagnar kunde de hantera stora djurhjordar och förflytta sig över hela detta stora gräshav, där deras djur kunde få mat. Så länge de hade ett skapligt antal hästar med, så kunde även de andra djuren komma åt betet. Jag fick lära mig att hästar sparkar fram gräset även under ett rejält istäcke.

Dessa tekniska landvinningar gjorde dem både rika och mäktiga och kan vara ett första skäl till att andra ville lära sig deras språk. Fint och rikt folks språk sprider sig som franskan förr och engelskan idag.

Det här ska ha hänt för nästan 5000 år sedan och sedan tog det naturligtvis sin tid tills andra fick del av uppfinningarna. Småningom kommer de ner till Mesopotamien, börjar synas i skrift och kommer in i det historiska, men det dröjer ett tag. De tidigaste vagnarna syns i deras rester för 4000 år sedan. Det tar ännu längre tid tills ridkonsten uppfinns. Självfallet finns det ett rikt gemensamt ordförråd om hästar, ridning och vagnarnas olika delar inom det gamla språket.

Anthony berättar om utgrävningen av ett mycket häftigt gravfynd på stäppen bokstavligen mitt i nutida Kazakstan. Där begravdes för 4000år sedan en säkerligen mycket mäktig hövding. Han begravdes med exakt de riter och offer som står i de tidigaste delarna av Rigveda, hinduismens heliga bok, vars äldsta delar lär vara 3500 år gamla. Det kunde ha varit graven till en olycklig indier, som avlidit där om det inte var så att det finns massor av liknande om än inte så överdådiga gravar i närheten. Så ser ett arkeologiskt bevis för de senare till Iran – Indien invandrade ariernas hemland ut! Det spännande är att lingvisterna bakom Oxford-boken om indoeuropeer totalt avrättar denna tanke eftersom det inte finns arkeologiska bevis för att några flyttade vägen från stäppen ner mot Iran-Indien! Det finns självklart så oerhört få spår kvar från så avlägsna tider att inga rester inte är något bevis alls.

Det är spännande för mig att läsa så här brett. Det gör ju att jag som i detta fall, lätt ser att specialisterna inom de olika vetenskaperna ofta inte alls förstår hur grannvetenskaper, som de faktiskt bör använda, resonerar och som här jobbar för att bevisa sina teorier.

Jag har ett annat bra exempel. I ”Oxfordboken” berättar man noggrant om gemensamma ord som rör jordbruk. Ord för kratta, så, skörda går att hitta rakt av likaså finns det troligen ett gemensamt ord för skära, alltså verktyget skäran. Mjölk, kött, fett (ordet är *smeru, vilket låter väldigt likt smör) finns som gemensamma ord. Man finner det konstigt att det inte verkar finnas ett gemensamt ord för bröd, men det skulle inte en arkeolog tycka. Det var mycket arbetskrävande att mala mjöl på malstenar på den tiden, så bröd som baslivsmedel är bara för ytterst förmögna ända till vatten- och väderkvarnarna uppfinns. Ännu i svensk järnålder bakades bröd i stort sett enbart till stora fester och det är 2500år efter den här tiden. Man åt säden i grötform – i bästa fall krossades fröna lätt.

Jag undrar vad jag ska sätt tänderna i nu närmast. Bronsåldern börjar jag kunna rätt bra. Något helt annat, skulle vara roligast.

En skrubb kan bli bra att ha

Jag bor i ett gammalt hus. Det byggdes 1919 och blev ombyggt till att se ut som ett funkíshus 1936. Det har som i alla gamla hus därav fått en del mindre rationella ytor. Bland annat är det ett litet konstigt rum i anslutning till köket. Enligt en äldre herre vars morföräldrar – om jag inte minns fel – en gång bodde här skulle det bli en junfrukammare, vilket på den tiden lär ha varit en rejäl statusgrej. Någon piga kom dock aldrig att bo i det 2 x 2,7 m stora rummet. När vår son var liten, blev det ett bra lekrum i anslutning till köket. Det var praktiskt att ha koll på honom medan köksarbetet framskred. Med tiden blev datorn hans leksak nr 1 och datarum har rummet varit sedan dess.

När man började ha kylskåp i vanliga hus saknades naturligtvis plats för det i det hus som nu är vårt. Den ombyggande 1936 hade inte så avancerade planer. Men kylskåpet krävde sin plats och den kylskåpsugne ägaren satte kreativt sågen i väggen mellan köket och pigkammarens garderob. Den placeringen fungerar fortfarande utmärkt.

Resten av den gamla garderoben blev över. Den har en golvyta på enbart 0,75 x 0,55 m . Jag har använt smatten till sådant som behövt ha det varmt och torrt som mina burkar med torkad svamp. Men när jag i går morse skulle ta ut en hink, som råkat hamna där, fann jag den bräddfull med plastpåsar med torkade äpplen – årets skörd var god och torra äppelbitar är gott på morgonfilen. Dags att få ordning på smatten!

Sagt och gjort. Steg ett blev en utflykt till byggmarknaden, där efter långpromenaden runt området bland annat ett avlångt paket med delar till en trähylla inköptes. Sedan fick maken bruk för sin borrmaskin – de förborrade hålen fanns inte på hyllplanen. Med tiden var en stilig hylla färdig. Allt som samlats i smatten åkte ut. Vi blev båda förvånade över hur mycket det var och började samtidigt känna oss smått förmögna när vi såg hur mycket fin svamp vi hade.

Dammsuga och torka pluttgolvet. Lirka in hyllan, vilket visade sig lättare sagt än gjort: kylskåpets kontakt satt så gulligt att ena hyllstolpen behövde kapas 4 cm. Men till sist var det färdigt och vi kunde börja lassa in på den nya hyllan. Titta så fint det blev!

Jag tror jag ska testa att göra en riktig surdeg nu när jag har en bra plats att jäsa den på. Mer plats fick vi och dessutom ett gott samvete: så duktig man känner sig när ett så här gammalt fulhål blir fixat!

Att övervinna november

November är ofta en verkligt grå månad. Vädret är mycket regn och rusk. Bara att gå och hämta tidningen i brevlådan kan sänka ett förut gott morgonhumör. Risken är att man blir allt gråare och ledsnare också inuti. Jag upptäckte i lördags att jag hade åkt dit på det. Det kom en solglimt och jag hörde andras kommentarer om att det äntligen kändes lite bättre. Vadå bättre? Sedan insåg jag att den gråa filt som legat över alltihop istället för blå himmel, lyfts undan ett litet tag.

På natten hade jag sedan svårt att sova. Jag satte mig då i min skönaste fåtölj och bara tittade ut. Det var stjärnklart. Som jag satt såg jag Orion och några andra för mig anonyma stjärnor. Månen var uppe men nånstans utanför min sikt och den lyste på små mycket vita moln. Molnen hade bråttom och jag funderade på om jag skulle använda dem för att ”räkna får”, men det var så vackert så jag kunde bara sitta och njuta och känna att en sådan stund får ta tid och att den är något att verkligen komma ihåg.


Nästa morgon var det vanligt novembermulet igen. Men nu såg jag hur mycket mina fina novemberkaktusar ansträngde sig för att lysa upp här hemma.

Jag tror att det gäller att tänka efter så man bevarar det positiva, när det gråa så lätt smyger sig in och tar plats. När vi tar ett varv och ”motionerar bilen” är det såklart lättast att se hur snyggt det är en solskensdag, men den dropptyngda naturen en regndag är också vacker.

Kanske är det egentligen för att värna den positiva känslan vi börjar fundera på julbelysningen så här års??

Språk som hör ihop

För ett tag sedan köpte jag en bra bok om språk: Ola Wikanders Ett träd med vida grenar. De indoeuropeiska språkens historia. Det är ett ungt språkgeni som skrivit boken. Han kan fler språk än de flesta av oss skulle anse möjligt. Han skriver med stor entusiasm och inspirerade mig att vilja veta med. Jag sedan läst vidare i tre av de böcker han rekommenderade och lärt mig mer. Det är härligt att få bli nyfiken och få veta saker. Bilden kommer från hans bok och man kan se vilka språk som är ”släkt” med varandra. Det här lärde jag mig en del om, när jag fick min utbildning till svensklärare. Jag fann det då fascinerande att språk som talas verkligen långt från varandra faktiskt har stora likheter i ordförråd och grammatik.

Jag fick chansen att testa det i min alla första lärartjänst. I en 9:a som jag då hade fanns en pojke med svensk mamma och indisk pappa. Han tände på tanken med släktskap mellan språken. Det var väldigt roligt och lärorikt för mig att få vara med om de jämförelser som gick att göra mellan ord på hindi och motsvarande svenska ord. Det är de centrala arvorden, orden för familjen, viktig mat som mjölk och viktiga djur som man kan leta bland. Lånord typ telefon heter visserligen lika på många språk, men det har ju en annan förklaring. Den här ”leken” har jag sett många elever göra. Det är väldigt utvecklande för eleverna. Man känner sig kompetent, när man själv kan hitta givande jämförelseord. Ett annat fint minne är, när jag fick uppleva hur en finsk och en ungersk pojke kom igång att jämföra. Deras språk är ”släkt” på samma sätt.

Det här med indoeuropéer var lite otrevligt att forska om ett tag eftersom nazisterna missbrukade den här språksläktskapen i sina rasidéer, men nu verkar det vara full fart igen. Jag vill betona att det är språken som är ”släkt” inte människorna som talade dem. Människor kan som bekant lära sig nya språk och kanske byta sitt vardagsspråk i samband med att de möter nya människor t ex genom handel eller flyttning. Hitler & Co måste också ha tänkt mycket underligt när de kallade sin önskade ras ”arier”. Det kallade sig det folk som slog sig in på indiska halvön för 3500år sedan. Det vet vi eftersom en del av deras dåtid finns beskrivet i de hinduistiska heliga Vedaböckerna, där de äldsta texterna är från den tiden.

Jag har läst vidare om detta i Genes, Peoples and Languages av L.L. Cavalli-Sforza. Han betonar mycket påtagligt att alla människor är av samma ras, men visar också att vissa arvsanlag kan spridas ihop förflyttningar som vi kan känna till som historiska händelser. Det mest spännande exemplet är mutationen som gör att även vuxna människor tål att dricka mjölk. Den tycks ha uppkommit nånstans på sen stora ryska slätten och spridit sig mot nord och väst där människorna hade djur vars mjölk de då bättre kunde använda. Men han visar inget språkligt samband med den genen.

Det finns mer att berätta om detta; jag har läst en del spännande i en färsk bok som kombinerar de här språken med arkeologi. Jag återkommer till det en annan dag!

Goda norska fiskekaker

Som kontrast till allt kulturellt och ambitiöst tänkte jag ta ett varv om ett bra middagsrecept. Inte dagens, inte köpa fisk på måndagar har jag lärt mig men från förra veckan.

Läser ofta norska tidningar på nätet och hittar en del recept där. Det här med fisk kan de ju verkligen där - även hur man hanterar den så man får ut en del för pengarna. Detta recept tyckte jag var riktigt lyckat. Självklart har de bättre koll på fisk än vi, och dessa goda fiskfärsbiffar gjorda på sejfilé är dessutom billiga även med inköp här i landet. Receptet är tänkt för 4 personer. Vi två köpte bara en ynka sejfilé och expediten påpekade att det var för lite fisk till en middag…

Att köra slaghacken tills färsen blir seg verkar vara grejen. Det hade jag aldrig fattat utan att jag testat detta recept.

Jag gjorde risotto med de grönsaker jag hade i kylen till och det blev jättegott. En billig och god middag är inte att förakta. Potatis och remoulade hade säkert varit prima till de goda fisk-pannbiffarna också.

Fiskekaker
400 g fiskfilé
1½ tsk salt
peppar
1 tsk potatismjöl
1 dl mjölk

Se till att alla ingredienser är kalla.
Skär fisken i bitar och ha den i foodprocessorn – ja slaghacken du vet..
Häll i saltet och kör maskinen tills färsen är fast och seg. Tillsätt mjölken i omgångar och kör emellan.
Tillsätt potatismjöl och gärna finhackad lök.

Forma färsen till stora släta pannbiffsaktiga kakor. Tryck dem lite platta och stek dem i medelvarm stekpanna tills de är trevligt gyllenbruna.

Mina minnen i hennes bok

Jag håller på och läser en sprillans ny bok: ”Fru Blomqvists matbok” skriven av Agneta Blomqvist och Lars Gustafsson. Det är trots titeln ingen kokbok utan en varm bok om alla de minnen och historier vår mat också för med sig. Berättelserna ger små scener ur livet. En ytterst dramatisk är om risken med att plocka den sista höstsvampen i en skog, där en björn nyss har setts. Vilken fasa att i det läget möta en stor hög ångande djurspillning! Men jag har svårt att förhålla mig till boken som en vanlig läsare eftersom många berättelser relaterar till det jag minns från barndomen. Fru Blomqvist bodde nämligen två hus från mig. Vi var lekkamrater och jag tillbringade mycket tid i hennes föräldrahem som liten.


Jag gräver i mina gamla foton och hittar den här bilden. Den är nog tagen för 60 år sedan. Min pappa bör ha hållit i kameran. Agneta sitter längst till vänster och jag nästan ligger mitt i bilden. Bilden är tagen nånstans på Lovön, under en bilutflykt med deras rymliga De Soto. Troligen plockades nässlor som sedan gemensamt blev soppa och utflykten fortsatte som fin kväll. Jag plockade fram bilden efter att ha läst om just nässelsoppa i boken. Jag brukar tänka på de utflykterna, när nässlorna tittar fram i mina orensade rabatter.

Det känns väldigt speciellt att läsa det som nästan är mina minnen i en bok. Samtidigt gör läsningen att jag får en ren flod av nya minnen, små trevliga episoder, som känns bra att möta igen. Det är ju oftast inte de goda händelserna som sitter starkast och lättast tar sig fram.

Novembertrattisar

Det är något magiskt med svampplockning. Det är fint att ströva i skogen men det känns extra bra kunna hitta något fint att ta med hem. Jag som har svårt att gå brukar krypköra bilen på skogsvägar och hålla intensiv utkik. Sedan går min make och plockar in det jag sett. Det är alltid svårt att finna sig i att det är över för säsongen. Bilsvamp-plockningen är det slut med för i år. Det ska ju vara en skaplig storlek på svampen för att ska kunna se den från bilen, men årets goda Karl-Johansoppar har givit gott utbyte.

Men min make och son har inte givit upp än. Jag trodde nog att de skulle gå tomhänta när de drog iväg idag, men det gick alldeles utmärkt för dem. Det har också varit gott om trattkantarell i höst och det fanns tydligen en del kvar av dem. Men de var alldeles stelfrusna så det blev till att plocka försiktigt. Mycket löv och mossa fick komma med för att inte bryta svamparna.

Sedan har jag tinat svamparna på torkapparaten innan de gick att rensa. Nu ligger de flesta och torkar igen så jag kan spara dem, men visst blir det en god sås till middagen också.

Svampplockarna har nu övergått till att sätta vinterhjulen på sina bilar. Det är verkligen en övergångstid.