Solig biltur

Idag på årets sista dag sken äntligen solen så vi tog oss en biltur. Det blev en liten tur på Södertörn. Som synes har vi en röd bil…


Det fanns verkligen färg i naturen nu efter den långa gråa perioden. Alldeles rött i topparna på lövträden här.



Och vi blev alldeles glada av att se solbelysta träd nästan se ut som om det snart kan vara vår.


Frosten ger också tydligar>e linjer i landskapet och till och med ett dike är vackert med blankis på.

Här kom hela bilen med – om än i skuggform.
Hoppas på mer sol och färre grådagar på det nya året!

Sista deckaren

Jag brukar kosta på mig några onödiga deckare till julklapp till mig själv. I år slog jag till med P.D. James i år utgivna bok. Den är ännu inte översatt till svenska. Den är en bra traditionell engelsk deckare, en ”whodunnit”. Boken har stora kvaliteter i beskrivningarna av miljöer och människor, precis som hennes böcker brukar ha. Denna bok är skriven av en dam, som föddes 1920, men det är inte en gammal berättelse. Hon är imponerande nog med i nutiden.

Det är mycket hon vet om hur människor fungerar. Även här visar hon, som i tidigare böcker, hur det första lilla snedsteget om det inte hanteras kan bära rakt åt fanders. Så gör det även i vår vanliga verklighet, men förhoppningsvis blir det inte så blodigt i den som i ett deckarsammanhang. Det syns i texten att boken är nyskriven eftersom den tar upp frågor, som diskuteras idag.

Boken är rörande tydlig i att den är hennes sista deckare. Det framgår hela tiden i texten att detta är Dalglieshs sista fall. Hon inte bara för intrigen till sitt slut utan ser även till att hennes trogna läsare kan ta avsked av de gamla bekanta, själva detektiverna, som läsaren mött nu i åtskilliga böcker. Hon skissar goda framtider för dem så vi kan lämna dem med goda förhoppningar. Det märks att hon även själv tar farväl av dem.

En liten hand

Igår hade vi besök av en mycket ung gäst. Han hade med sig sina föräldrar; ett par av vår sons vänner kom på juldagsmiddag med sin nu i december födde son.

Det här med middag var vi i värdparet nog inte så intresserade av. Vi tittade mest på vår lille gäst. Sådana små väcker både stora tankar och känslor.

Här är ett foto av den rörande lilla handen. En så liten hand är ändå helt perfekt. Med detta besök kommer stora intryck av det lilla barnets både bräcklighet och oväntade styrka.

Vi såg som sagt mest den lille och naturligtvis kretsade våra givande samtal rätt nära honom. Hans oerhörda förmåga att fästa de vuxnas blick vid sin gjorde intryck. Små är oerhört kompetenta och om vi vågar kan vi få se det. Jo, jag inser att den förmågan alltid varit viktig för mänsklighetens bevarande.

Samtidigt berättar den oerhört ömtåliga lilla handen hur bräcklig han och alla så små barn är – och det rör också mitt sinne. Så sköra var vi alla en gång i början!

Sedan kände jag också av en religiös dimension. Just på juldagen var det mycket stort att få möta ett så litet barns blick och se dess skörhet. Tanken att de kristnas Gud kunde utsatt sig för detta är så stor att den är svår att lita på.
Barnet är så bräckligt.

God Jul!

Här är det finaste julkort jag fick i år.

Det jag blev varm i hjärtat av är den förtjusande namnteckningen. Det går att se hur den lilla Tella, nu 3½ år, håller på att lära bokstävernas hemlighet. Jo hennes familj hade också skrivit på kortet, men det tog jag inte med i skannern.

Titta på hennes skrift! Ett perfekt T, ett inte välskrivet men rätt korrekt E. Sedan har hon kämpat med L:en. Frågan är åt vilket håll de ska vara och hon har löst det rättvist. Sist det mycket ambitiösa A:et. Hon vet att det så att säga är en ytterform, som ska ha streck över sig. Tella är en ordentligt flicka så det blir många streck. Och så ritar hon en fin A-kokong, där hennes skriftspråksarbete så att säga kan få vila ett tag medan det växer till sig.

Jag tycker det är så härligt att så här få se lite av vägen till en ny kunskap. Jo, Tella gör som alla andra barn precis som sina vuxna. Hon har föräldrar som ägnar sig mycket åt läsning och skrivande, så det gör hon också.

Jag vill med hjälpa av detta tänkande barn önska den som läser dessa rader en riktigt god jul!

Inte den mörkaste dagen!

Så var det årets kortaste dag. Solen sken dock från klar himmel och lurade ut oss på en biltur runt Sorunda. Det är vackert i det gamla jordbrukslandskapet så här års.

När vi på hemvägen passerade vi förbi Länna köpcentum kunde vi enbart med förvåning se de långa bilköer som garnerade infarten dit. Är det årets köpfest som pågår?

På hemvägen kunde vi njuta av en tjusig solnedgång och sedan kom vi hem, tände alla ljusen och fick adventsfika.

Adjö till min vävstol

Idag har jag sagt adjö till min vävstol. En trevlig dam i min ålder hittade den på Blocket och var här med sin bilförsedde son. De kunde med visst pyssel montera ner den och eftersom sonen fotade noga dessförinnan tror jag nog de får ihop den igen. Det gläder mig att någon som verkligen vill ha den kan få fortsätta med den. Men det ser väldigt tomt ut nu, där den har stått i alla fall sedan 1980. Jag har en bildväv som jag gjort i den vävstolen, som är daterad då.

Den här vävstolen har hjälpt mig att förstå något väldigt basalt om kvinnors jobb förr i tiden. Det ÄR roligt att väva, men ska man hålla på för länge och helst bli klar till en bestämd tid blir det riktigt slitigt för kroppen. Så var det nog alltför ofta förr. Det är också kroppen som sagt ifrån att det är färdigvävt för min del. Sitta och sträcka mig åt olika håll på vävpallen och slå med bommen, klarar jag inte längre.

Vävningen har också lärt mig att se tyger. Jag lägger alltid märke till hur de är gjorda. Det gjorde jag inte före vävstolen.

Men oj vad det kunde damma från en vävstol, som inte varit använd på länge! Det blev rena Lützen i rummet, när de klippte ner varpen som samlat på sig länge.

Det tomma utrymmet har jag ambitioner med. Jag ska ställa mitt ”gåband” där. Sedan kan jag gå på det och se ut genom fönstret på bilden. Vill ha bättre kondition, när det blir vår!

Alla behöver stöd för att tänka om.

För några veckor sedan var tidningarna fulla med att svenska barn är sämre i matte än andra EU-elever. Det här hade kommit fram i en internationell undersökning. Självfallet stod det sedan en hel del om flum i skolorna och att svenska ungar måste jobba mer och få mer läxor. Jag gick vidare i min morgonläsning av tidningar på nätet. Norska tidningarna var riktigt glada över undersökningen: det gick lite bättre än förra gången. Den engelska tidningarna svartmålade skolan ordentligt: mattekunskaperna där låg under genomsnittet i de andra länderna, sämre än i Sverige. Men stora ord i tidningar gör ingen klokare. Jag surfade in själva undersökningen ”Svenska elevers matematikkunskaper i TIMSS 2007” och den var riktigt intressant.

Det fanns redovisat hur man gått igenom elevernas svar och försökt förstå hur de tänkt. Då blir det spännande och jag känner igen mig från min lärartid. I bilden ovan har jag en illustration till det forskarna hittade. Ett barn får i uppdrag att räkna 51 – 49. Barnet räknar i huvudet: 50 – 40= 10 och sedan vänder barnet på steken: 9 – 1= 8. Slutsvaret blir då att 51 – 49 = 18, vilket vi kan skriva FEL på. All uppmärksamhet gick säkert åt till att få ihop siffrorna, så att fundera över om resultatet blev rimligt fanns det inte utrymme för.

Men att barnet räknade från vänster till höger, som man gör när man läser, är värt att uppmärksamma. Det brukar inte funka så bra i subtraktion. Rimligen har inte barnet heller lärt sig hur man ställer upp en subtraktion, när man måste låna, men motivation till del kommer inte ur ordet FEL.

Nej, jag var inte mattelärare även om jag ibland haft grupper när det behövts. Men under mina 40 lärarår hjälpte jag barn med många matteläxor och var med på massor av mina kollegors mattelektionerför att ge eleverna en vuxen till att prata matte med. Om eleverna använder räkningsmetoder i fel sammanhang går det galet. De behöver oftast få prata med en vuxen för att kunna inse det.

Den här felräknaren behöver gensvar inte kritik men i det ingår att han/hon måste få hjälp att inse att svaret är galet. Först då eleven med hjälp av t ex 51 små suddgummin verkligen sett vad svaret måste bli, finns det en marknad för att lära ut en fungerande uppställning för subtraktionen. Allt detta tar tid och det klarar ingen lärare som är ensam med 30 elever. Och lata är verkligen inte eleverna, men de är oftast väldigt osäkra och ängsliga. Det bästa med såna här tillfällen är att sedan lyfter verkligen barnen. Plötsligt kan de ju.

En gammal jul-smak

Lutfisk är en maträtt med traditioner. Den smakar rätt ovanligt och äts nog enbart i julsammanhang. Jag brukar hålla på att få det en gång i december. Jag vet inte ens om jag tycker att det är så gott; det är nog mest för att det hör till fast det samtidigt är spännande med den ovanliga gamla smaken.

Samtidigt har jag lite svårt att gilla hur det ser ut. Det blir så vitt med potatis och sås. Härom året hittade jag ett recept där den kokta fisken läggs på potatisskivor, får en senapssås ovanpå till smaksättning och sedan kröns det hela med hackad grönkål och lite äggstanning. Det blir väldigt mycket godare, troligen mest för att det ser bättre ut.

Igår var det dags för i år. Här står gratängen bredvid adventsljusstaken.

Biltur på luciadagen

Idag ansåg vi att vår lilla röda bil behövde motion. Vår son ställde upp på idén och det blev en god tur trots den gråa dagen. Det går alltid så bra att prata under en biltur. Man måste inte säga något, men vi tre sitter då så nära varann att det som sägs kan verkligen också blir hört.

Det var en mycket vackrare dag än vi hade trott. Vi tog skogsvägarna bort mot Skanssundet. Vi åkte förbi stora mycket gröna fält. De såg ut som välskötta gräsmattor, men var troligen var det höstsådden av korn, råg eller vete som gav oss den uppmuntrande varma färgen. Vid Snäckstavik såg vi en rejäl grupp sångsvanar som också gillade de gröna fälten. Troligen är de inte populära hos fältens ägare. De betade säkert brodden. Men de kändes nästan som en våraning fast jag verkligen vet att de borde vara på väg bort om de ska klara vintern.
Inne i skogsområdet höll mossa och blåbärsris fast vid den gröna färgen.
Sonen var ute och kollade av ett svampställe, men nu är det nog slut med dem för i år. Fem tilltryckta trattkantareller blev hans hela byte. De räcker inte ens till en varm macka..

Vi färjade över Skanssundet till Mörkö. Det var väldigt tomt över vattnet. Ibland kan det vara ejder här, nu fanns det inte ens en mås. Men fälten var gröna här med och en kråka singlade så värdigt över dem att hon nästan såg ut som en fin falk.

Sedan åkte vi hem via den lilla vägen som passerar Brandalssund. Där fick jag syn på några mossiga grangrenar, som fick bli dagens bild. Även en död grangren kan verkligen vara fin!

Sedan var det dags för kaffe och pepparkakor…

Leta fram solen

De här dagarna då det verkligen är svårt att tro att det är just dag i all gråheten letar jag efter solen. Internet är då ett trevligt hjälpmedel – nånstans borde ju solen lysa även om den inte gör det över just mig. Det finns bra svenska samlings-siter med webbkameror och det finns ännu bättre norska. Det verkar som varje tidning och annat bolag i Norge åtminstone har en sådan kamera. Sedan har ju Norge verkligen utsikter av helt annan dimension än de svenska.
Bilden är av min favorit ”Storvågan” i Lofoten. Visst har de det mörkare där nu än vad vi har här: det ligger ju verkligen norrut, men det kan komma en sån här härlig solnedgångsbild.
Visst blir man alldeles glad av att se den?!

Min gamla trägumma

Får jag presentera min fina trägumma för dig? Hon är ganska gammal, troligen runt hundra år. Jag vet inte vad hon heter eller vem som gjort henne. En gång i tiden hade hon en kaffepanna i handen, men nu finns det bara en bit av skaftet kvar. Igår var det andra adventssöndagen och jag tänkte fira med att ta ett kort av min lilla gumma vid ljusstaken. Men det blev inte alls bra. Hon verkade ogilla ljusen. Hon såg bara grovhuggen och vresig ut bredvid dem. Så hon fick stå för sig själv. Att hon är en ganska liten gumma syns i jämförelsen med fruktkorgen i förgrunden.
Jag kommer ihåg henne från när jag var barn. Jag tyckte att hon var så konstigt klädd och undrade över att den som skurit bilden inte gjort henne finare. Nu tycker jag om henne precis som hon är med de stora arbetshänderna tryggt mot magen. Ett minne av kvinnor från förr i tiden..

1 advent

Idag är det dags för det första adventsljuset. Jag greps av en oemotståndlig lust att baka kakor, och de blev goda. Det känns förhoppningsfullt att det kommit så långt - trots novembergråheten.

Dags för julbelysning

Den här riktigt gråa novemberdagen, beslöt vi att det var dags att få de små lamporna i äppelträdet. I morgon är det ju den första adventssöndagen. Maken balanserade på en pall och knöt fast ljusslingan och jag förevigade ambitionen. (Klicka på bilden så syns de små röda lamporna.) Men det kanske blev lite mindre dystert ute i alla fall...

Försök med surdegsbröd

Jag fick ju en fin hylla bakom mitt kylskåp häromdagen och har nu invigt den med att göra en rågsurdeg och baka bröd med surdegen. Jag följde Martin Johansson anvisningar om hur man ska göra surdegen och bakade sedan hans bröd ”utan särskilda krusiduller” http://paindemartin.blogspot.com/

Rätt spännande att se hur plasthinken med surdegen blev allt rundare i botten medan den växte till sig under veckan, men tyvärr syntes det inte på fotot jag tog.

Däremot gick det att se inne i burken att något hänt. Visst ser det lovande ut!


Jag gjorde deg efter bästa förstånd och med tiden var det dags att baka ut. Det här med att ” Dra ut degbitarna lite grann, och vik sedan in kanterna mot mitten tills det blir en rund, lagom stor boll.” klarade jag inte av riktigt. Inser att ordet boll bör vara en god beskrivning av de ojästa bröden om inte slutresultatet ska blir lite platt. Mina bröd blev inte riktigt så bolliga, men jag kan väl bättra mig nästa gång.


De jäste på bra, hamnade i ugnen och gräddades. Luktade väldigt gott!


Och så var det dags för middag. Riktigt gott bröd. Att det är lite platt betyder ju inget för smaken. Spännande att testa. Baka med jäst kan jag. Detta är en helt annan teknik. Det blev i alla fall rätt jämna och fina jäsbubblor i degen.


Kul att få lära sig något nytt.

Att ha tid att läsa på djupet

Ibland är det rätt härligt att vara pensionär. Jag har äntligen tid. Jag har alltid varit nyfiken, velat veta hur saker hänger ihop och läst mycket för att ta reda på det som jag funderat över, men tiden var alltid mot mig förut. Alldeles för ofta behövde jag förbereda lektioner, läsa uppsatser eller rätta prov just när läsningen började bli riktigt intressant. Nu har jag så gott om tid att jag kan läsa en givande bok och sedan dyka vidare mot den bokens källor så jag verkligen kan fatta och förstå. Oftast gör jag det bara för att det är roligt, ja det kryddas nästan av att det är så härligt onyttigt.

Som jag skrev i min blogg den 15 november har jag läst om de indoeuropeiska språken ett tag. En fet bok om det ”protoindieuropeiska” ordförrådet utgiven i Oxford till glädje för språkintresserade har jag nyss njutit av. (Titeln är superlång så den får vara.) Spännande att kolla jämförelsen i den mellan de olika språkens besläktade ord och en del fynd fanns. Tänk att ordet ”fjol”, det som hände året före detta, är ett sådant urgammalt ord från det gamla språket! Bara de nordiska språken ha behållit det. Det finns inte i t ex tyska eller engelska däremot i andra änden av språkträdet.

Jag har också läst en arkeologibok om samma tid: The Horse, the Wheel and Language av D: Anthony. Bokens underrubrik är How bronze-age riders from the Eurasian steppes shaped the modern world och för en gång skull stämmer en boks rubrik perfekt med dess innehåll. Anthony söker visa de arkeologiska spåren av hur det ursprungligen enade språket bryts isär då grupper ur det gemensamma folket drar iväg åt olika håll. Då isoleras de från de andra som talar den gamla språket och kan därmed kan börja utveckla sitt eget språk baserat på det ursprungliga. Hans grundtanke är att indoeuropeerna kom från den stora slätten, som sträcker sig från Karpaterna bort ända till trakterna av kinesiska muren. Han visar att de tämjde hästar genom att kolla efter märken av betsel på framgrävda hästskelett och de skeletten av de betslade hästarna är mycket äldre än rester av hästar på andra håll. Sånt går ju att datera med metoden som kallas kol-14. Han visar att de uppfann de första vagnarna. När de väl hade hästar och vagnar kunde de hantera stora djurhjordar och förflytta sig över hela detta stora gräshav, där deras djur kunde få mat. Så länge de hade ett skapligt antal hästar med, så kunde även de andra djuren komma åt betet. Jag fick lära mig att hästar sparkar fram gräset även under ett rejält istäcke.

Dessa tekniska landvinningar gjorde dem både rika och mäktiga och kan vara ett första skäl till att andra ville lära sig deras språk. Fint och rikt folks språk sprider sig som franskan förr och engelskan idag.

Det här ska ha hänt för nästan 5000 år sedan och sedan tog det naturligtvis sin tid tills andra fick del av uppfinningarna. Småningom kommer de ner till Mesopotamien, börjar synas i skrift och kommer in i det historiska, men det dröjer ett tag. De tidigaste vagnarna syns i deras rester för 4000 år sedan. Det tar ännu längre tid tills ridkonsten uppfinns. Självfallet finns det ett rikt gemensamt ordförråd om hästar, ridning och vagnarnas olika delar inom det gamla språket.

Anthony berättar om utgrävningen av ett mycket häftigt gravfynd på stäppen bokstavligen mitt i nutida Kazakstan. Där begravdes för 4000år sedan en säkerligen mycket mäktig hövding. Han begravdes med exakt de riter och offer som står i de tidigaste delarna av Rigveda, hinduismens heliga bok, vars äldsta delar lär vara 3500 år gamla. Det kunde ha varit graven till en olycklig indier, som avlidit där om det inte var så att det finns massor av liknande om än inte så överdådiga gravar i närheten. Så ser ett arkeologiskt bevis för de senare till Iran – Indien invandrade ariernas hemland ut! Det spännande är att lingvisterna bakom Oxford-boken om indoeuropeer totalt avrättar denna tanke eftersom det inte finns arkeologiska bevis för att några flyttade vägen från stäppen ner mot Iran-Indien! Det finns självklart så oerhört få spår kvar från så avlägsna tider att inga rester inte är något bevis alls.

Det är spännande för mig att läsa så här brett. Det gör ju att jag som i detta fall, lätt ser att specialisterna inom de olika vetenskaperna ofta inte alls förstår hur grannvetenskaper, som de faktiskt bör använda, resonerar och som här jobbar för att bevisa sina teorier.

Jag har ett annat bra exempel. I ”Oxfordboken” berättar man noggrant om gemensamma ord som rör jordbruk. Ord för kratta, så, skörda går att hitta rakt av likaså finns det troligen ett gemensamt ord för skära, alltså verktyget skäran. Mjölk, kött, fett (ordet är *smeru, vilket låter väldigt likt smör) finns som gemensamma ord. Man finner det konstigt att det inte verkar finnas ett gemensamt ord för bröd, men det skulle inte en arkeolog tycka. Det var mycket arbetskrävande att mala mjöl på malstenar på den tiden, så bröd som baslivsmedel är bara för ytterst förmögna ända till vatten- och väderkvarnarna uppfinns. Ännu i svensk järnålder bakades bröd i stort sett enbart till stora fester och det är 2500år efter den här tiden. Man åt säden i grötform – i bästa fall krossades fröna lätt.

Jag undrar vad jag ska sätt tänderna i nu närmast. Bronsåldern börjar jag kunna rätt bra. Något helt annat, skulle vara roligast.

En skrubb kan bli bra att ha

Jag bor i ett gammalt hus. Det byggdes 1919 och blev ombyggt till att se ut som ett funkíshus 1936. Det har som i alla gamla hus därav fått en del mindre rationella ytor. Bland annat är det ett litet konstigt rum i anslutning till köket. Enligt en äldre herre vars morföräldrar – om jag inte minns fel – en gång bodde här skulle det bli en junfrukammare, vilket på den tiden lär ha varit en rejäl statusgrej. Någon piga kom dock aldrig att bo i det 2 x 2,7 m stora rummet. När vår son var liten, blev det ett bra lekrum i anslutning till köket. Det var praktiskt att ha koll på honom medan köksarbetet framskred. Med tiden blev datorn hans leksak nr 1 och datarum har rummet varit sedan dess.

När man började ha kylskåp i vanliga hus saknades naturligtvis plats för det i det hus som nu är vårt. Den ombyggande 1936 hade inte så avancerade planer. Men kylskåpet krävde sin plats och den kylskåpsugne ägaren satte kreativt sågen i väggen mellan köket och pigkammarens garderob. Den placeringen fungerar fortfarande utmärkt.

Resten av den gamla garderoben blev över. Den har en golvyta på enbart 0,75 x 0,55 m . Jag har använt smatten till sådant som behövt ha det varmt och torrt som mina burkar med torkad svamp. Men när jag i går morse skulle ta ut en hink, som råkat hamna där, fann jag den bräddfull med plastpåsar med torkade äpplen – årets skörd var god och torra äppelbitar är gott på morgonfilen. Dags att få ordning på smatten!

Sagt och gjort. Steg ett blev en utflykt till byggmarknaden, där efter långpromenaden runt området bland annat ett avlångt paket med delar till en trähylla inköptes. Sedan fick maken bruk för sin borrmaskin – de förborrade hålen fanns inte på hyllplanen. Med tiden var en stilig hylla färdig. Allt som samlats i smatten åkte ut. Vi blev båda förvånade över hur mycket det var och började samtidigt känna oss smått förmögna när vi såg hur mycket fin svamp vi hade.

Dammsuga och torka pluttgolvet. Lirka in hyllan, vilket visade sig lättare sagt än gjort: kylskåpets kontakt satt så gulligt att ena hyllstolpen behövde kapas 4 cm. Men till sist var det färdigt och vi kunde börja lassa in på den nya hyllan. Titta så fint det blev!

Jag tror jag ska testa att göra en riktig surdeg nu när jag har en bra plats att jäsa den på. Mer plats fick vi och dessutom ett gott samvete: så duktig man känner sig när ett så här gammalt fulhål blir fixat!

Att övervinna november

November är ofta en verkligt grå månad. Vädret är mycket regn och rusk. Bara att gå och hämta tidningen i brevlådan kan sänka ett förut gott morgonhumör. Risken är att man blir allt gråare och ledsnare också inuti. Jag upptäckte i lördags att jag hade åkt dit på det. Det kom en solglimt och jag hörde andras kommentarer om att det äntligen kändes lite bättre. Vadå bättre? Sedan insåg jag att den gråa filt som legat över alltihop istället för blå himmel, lyfts undan ett litet tag.

På natten hade jag sedan svårt att sova. Jag satte mig då i min skönaste fåtölj och bara tittade ut. Det var stjärnklart. Som jag satt såg jag Orion och några andra för mig anonyma stjärnor. Månen var uppe men nånstans utanför min sikt och den lyste på små mycket vita moln. Molnen hade bråttom och jag funderade på om jag skulle använda dem för att ”räkna får”, men det var så vackert så jag kunde bara sitta och njuta och känna att en sådan stund får ta tid och att den är något att verkligen komma ihåg.


Nästa morgon var det vanligt novembermulet igen. Men nu såg jag hur mycket mina fina novemberkaktusar ansträngde sig för att lysa upp här hemma.

Jag tror att det gäller att tänka efter så man bevarar det positiva, när det gråa så lätt smyger sig in och tar plats. När vi tar ett varv och ”motionerar bilen” är det såklart lättast att se hur snyggt det är en solskensdag, men den dropptyngda naturen en regndag är också vacker.

Kanske är det egentligen för att värna den positiva känslan vi börjar fundera på julbelysningen så här års??

Språk som hör ihop

För ett tag sedan köpte jag en bra bok om språk: Ola Wikanders Ett träd med vida grenar. De indoeuropeiska språkens historia. Det är ett ungt språkgeni som skrivit boken. Han kan fler språk än de flesta av oss skulle anse möjligt. Han skriver med stor entusiasm och inspirerade mig att vilja veta med. Jag sedan läst vidare i tre av de böcker han rekommenderade och lärt mig mer. Det är härligt att få bli nyfiken och få veta saker. Bilden kommer från hans bok och man kan se vilka språk som är ”släkt” med varandra. Det här lärde jag mig en del om, när jag fick min utbildning till svensklärare. Jag fann det då fascinerande att språk som talas verkligen långt från varandra faktiskt har stora likheter i ordförråd och grammatik.

Jag fick chansen att testa det i min alla första lärartjänst. I en 9:a som jag då hade fanns en pojke med svensk mamma och indisk pappa. Han tände på tanken med släktskap mellan språken. Det var väldigt roligt och lärorikt för mig att få vara med om de jämförelser som gick att göra mellan ord på hindi och motsvarande svenska ord. Det är de centrala arvorden, orden för familjen, viktig mat som mjölk och viktiga djur som man kan leta bland. Lånord typ telefon heter visserligen lika på många språk, men det har ju en annan förklaring. Den här ”leken” har jag sett många elever göra. Det är väldigt utvecklande för eleverna. Man känner sig kompetent, när man själv kan hitta givande jämförelseord. Ett annat fint minne är, när jag fick uppleva hur en finsk och en ungersk pojke kom igång att jämföra. Deras språk är ”släkt” på samma sätt.

Det här med indoeuropéer var lite otrevligt att forska om ett tag eftersom nazisterna missbrukade den här språksläktskapen i sina rasidéer, men nu verkar det vara full fart igen. Jag vill betona att det är språken som är ”släkt” inte människorna som talade dem. Människor kan som bekant lära sig nya språk och kanske byta sitt vardagsspråk i samband med att de möter nya människor t ex genom handel eller flyttning. Hitler & Co måste också ha tänkt mycket underligt när de kallade sin önskade ras ”arier”. Det kallade sig det folk som slog sig in på indiska halvön för 3500år sedan. Det vet vi eftersom en del av deras dåtid finns beskrivet i de hinduistiska heliga Vedaböckerna, där de äldsta texterna är från den tiden.

Jag har läst vidare om detta i Genes, Peoples and Languages av L.L. Cavalli-Sforza. Han betonar mycket påtagligt att alla människor är av samma ras, men visar också att vissa arvsanlag kan spridas ihop förflyttningar som vi kan känna till som historiska händelser. Det mest spännande exemplet är mutationen som gör att även vuxna människor tål att dricka mjölk. Den tycks ha uppkommit nånstans på sen stora ryska slätten och spridit sig mot nord och väst där människorna hade djur vars mjölk de då bättre kunde använda. Men han visar inget språkligt samband med den genen.

Det finns mer att berätta om detta; jag har läst en del spännande i en färsk bok som kombinerar de här språken med arkeologi. Jag återkommer till det en annan dag!

Goda norska fiskekaker

Som kontrast till allt kulturellt och ambitiöst tänkte jag ta ett varv om ett bra middagsrecept. Inte dagens, inte köpa fisk på måndagar har jag lärt mig men från förra veckan.

Läser ofta norska tidningar på nätet och hittar en del recept där. Det här med fisk kan de ju verkligen där - även hur man hanterar den så man får ut en del för pengarna. Detta recept tyckte jag var riktigt lyckat. Självklart har de bättre koll på fisk än vi, och dessa goda fiskfärsbiffar gjorda på sejfilé är dessutom billiga även med inköp här i landet. Receptet är tänkt för 4 personer. Vi två köpte bara en ynka sejfilé och expediten påpekade att det var för lite fisk till en middag…

Att köra slaghacken tills färsen blir seg verkar vara grejen. Det hade jag aldrig fattat utan att jag testat detta recept.

Jag gjorde risotto med de grönsaker jag hade i kylen till och det blev jättegott. En billig och god middag är inte att förakta. Potatis och remoulade hade säkert varit prima till de goda fisk-pannbiffarna också.

Fiskekaker
400 g fiskfilé
1½ tsk salt
peppar
1 tsk potatismjöl
1 dl mjölk

Se till att alla ingredienser är kalla.
Skär fisken i bitar och ha den i foodprocessorn – ja slaghacken du vet..
Häll i saltet och kör maskinen tills färsen är fast och seg. Tillsätt mjölken i omgångar och kör emellan.
Tillsätt potatismjöl och gärna finhackad lök.

Forma färsen till stora släta pannbiffsaktiga kakor. Tryck dem lite platta och stek dem i medelvarm stekpanna tills de är trevligt gyllenbruna.

Mina minnen i hennes bok

Jag håller på och läser en sprillans ny bok: ”Fru Blomqvists matbok” skriven av Agneta Blomqvist och Lars Gustafsson. Det är trots titeln ingen kokbok utan en varm bok om alla de minnen och historier vår mat också för med sig. Berättelserna ger små scener ur livet. En ytterst dramatisk är om risken med att plocka den sista höstsvampen i en skog, där en björn nyss har setts. Vilken fasa att i det läget möta en stor hög ångande djurspillning! Men jag har svårt att förhålla mig till boken som en vanlig läsare eftersom många berättelser relaterar till det jag minns från barndomen. Fru Blomqvist bodde nämligen två hus från mig. Vi var lekkamrater och jag tillbringade mycket tid i hennes föräldrahem som liten.


Jag gräver i mina gamla foton och hittar den här bilden. Den är nog tagen för 60 år sedan. Min pappa bör ha hållit i kameran. Agneta sitter längst till vänster och jag nästan ligger mitt i bilden. Bilden är tagen nånstans på Lovön, under en bilutflykt med deras rymliga De Soto. Troligen plockades nässlor som sedan gemensamt blev soppa och utflykten fortsatte som fin kväll. Jag plockade fram bilden efter att ha läst om just nässelsoppa i boken. Jag brukar tänka på de utflykterna, när nässlorna tittar fram i mina orensade rabatter.

Det känns väldigt speciellt att läsa det som nästan är mina minnen i en bok. Samtidigt gör läsningen att jag får en ren flod av nya minnen, små trevliga episoder, som känns bra att möta igen. Det är ju oftast inte de goda händelserna som sitter starkast och lättast tar sig fram.

Novembertrattisar

Det är något magiskt med svampplockning. Det är fint att ströva i skogen men det känns extra bra kunna hitta något fint att ta med hem. Jag som har svårt att gå brukar krypköra bilen på skogsvägar och hålla intensiv utkik. Sedan går min make och plockar in det jag sett. Det är alltid svårt att finna sig i att det är över för säsongen. Bilsvamp-plockningen är det slut med för i år. Det ska ju vara en skaplig storlek på svampen för att ska kunna se den från bilen, men årets goda Karl-Johansoppar har givit gott utbyte.

Men min make och son har inte givit upp än. Jag trodde nog att de skulle gå tomhänta när de drog iväg idag, men det gick alldeles utmärkt för dem. Det har också varit gott om trattkantarell i höst och det fanns tydligen en del kvar av dem. Men de var alldeles stelfrusna så det blev till att plocka försiktigt. Mycket löv och mossa fick komma med för att inte bryta svamparna.

Sedan har jag tinat svamparna på torkapparaten innan de gick att rensa. Nu ligger de flesta och torkar igen så jag kan spara dem, men visst blir det en god sås till middagen också.

Svampplockarna har nu övergått till att sätta vinterhjulen på sina bilar. Det är verkligen en övergångstid.

En kamera som kan rymma

I tisdags rymde min kamera. Vi firade bemärkelsedag dagen innan så den användes vid middagstid. På tisdagmorgonen tankade jag ner bilderna till datorn och lämnade sedan kameran på scannern där den gott kunde vara medan vi tog reda på följderna av gårdagens finmiddag. Sent på eftermiddagen gav en regnskur en av de tjusigaste regnbågar jag sett här. Kamera! Men den fanns inte på sin plats, inte där jag lagt den på förmiddagen, inte på någon annan rimlig plats heller. Vi letade febrilt medan regnbågen bleknade.

Men det var så konstigt. Den fanns verkligen ingenstans. Vi började undra om den kommit in i något av det vi röjde undan på morgonen. Vi kollade i kastrullerna, som vi tog ur diskmaskinen i röjningen. Nädå! I flaskkassen där gårdagens tomglas hade landat. Inte där heller. Till sist gick vi igenom soppåsen, som hamnat i tunnan under röjningen, för att inte riskera att slänga kameran i distraktion. Det började nästan kännas kusligt. Ingen kunde varit inne och tagit den: ytterdörren hade varit låst hela tiden.

Vi funderade över vad vi gjort för att hitta ledtrådar. Vi är båda ganska bra på att vara disträ. Jag gick häromdagen från min länstol för att hämta den pågående boken. Fick se att jag glömt att peta in osten i kylskåpet och gjorde det, men när jag kom tillbaka till stolen hade jag ingen bok. Det var bara att gå och hämta den i kylskåpet! Nog tyckte vi att vi kollade alla sådana ledtrådar men kameran ville inte visa sig. Det kändes som Strindbergs MAKTERNA var lösa.

Det fanns naturligtvis ovanligt mycket värt att fotografera under tisdagen och onsdagen – åtminstone kändes det så. Vid middagsdags på onsdagen kom den fram. Den låg i en gammal dataväska, som jag inte trodde varit använd på evigheter. Nisse kom på att kolla i den eftersom han erinrade sig att han använt en kabel från den under tisdag förmiddag, då han gjorde en kort utflykt för att hjälpa en bekant med datatrassel. Bra att han kom på det. Den hade kunnat ligga mycket länge där utan att bli hittad.

Men det skrämde mig att en pryl så påtagligt kunde rymma och egentligen förbättrades inte det av att den kröp fram rätt snart efter att jag hade bestämt mig för att köpa en ny kamera om vi inte hittat den till helgen.

Höstfint men inte krattat

Så här års bör en trädgårdsägare kratta löv särskilt om man som vi har en rejäl ek. Men jag gillar verkligen inte den sysslan. För massor av år sedan var min mamma gärna jätteduktig med att riva ihop små dumma högar, som hon sedan ”glömde bort” så det då tunga arbetet att dra eländet till slutadressen övergick till mig. Men det går att få fint utan kratta idag. Vi kör gräsklipparen över löven, när de trillat ner och sedan får det vara bra. Löven fladdrar inte runt när de blivit lite klippta utan ligger still och börjar snabbt multna med hjälp av höstregnen. Daggmaskarna gör säkert också ett bra jobb med de små lövfragmenten..Till våren brukar vår gräsmatta vara lika snygg eller skräpig som de ambitiöst krattande grannarnas. Så här fint blev det idag!

Två bra böcker om otäck tid

Jag har nyligen läst en bra bok på norska av Bjørn Westlie: Fars krig. Nu har min Nisse nästan läst den också. Det är en bok man behöver prata om.så det är skönt att få den chansen. Författarens pappa lät sig värvas som tysk soldat under andra världskriget. Han tillhörde ett av SS-förband och var i det med i anfallet Barbarossa mot Sovjet. Bjørn Westlie är en norsk journalist som arbetat mycket med att ta reda på vad som egentligen hände i Holocaust under kriget. Nu har han med hjälp av intervjuer och band som hans åldrige far pratat in försökt få klarhet i om pappan var medskyldig till de oerhörda övergrepp som SS-förbanden då gjorde sig skyldiga till. Arbetet med att ta fram detta gjorde att far och son äntligen kunde få någon ordning på den relation dem emellan som bland annat sonens medvetande om pappans landsförräderi hade skapat.

Boken är för mig mest givande genom att jag ser hur små och ganska oskyldiga steg pappan tar. Han har ingen överblick alls. Det märks att han inte kan tänka sig hur andra omkring honom ser hans handlingar. Han kommer stolt tillbaka till sin norska hemort i SS-uniform, när han på grund av skada hemförlovats från Ostfronten. Han har inte en tanke på hur otäck den uniformen är i t ex hans föräldrars ögon. Jag funderar över hur många andra det var som var lika naiva dessa hemska år. Tanken att vi idag har samma naivitet och säkert gör lika fula handlingar om vi frestas till dem ligger nära till.

En annan tanke den ger mig är faran för att tro att någon har rätt i allt för att vi håller med på en enskild punkt. Westlies pappa anser att kommunisterna är superfarliga. Det hade han säkerligen rätt i. Men att han håller med nazisterna i den frågan ger inte den ringaste ursäkt till att han så kan förlåta nazisterna att de ockuperar Norge att han i uniform ställer sig i deras sold. Det är inte ens en förklaring till hans naivitet. Men denna form av naivitet är än idag lätt att upptäcka varje gång rasismen sticker upp sitt fula tryne.

I somras läste jag en annan bra bok om denna vidriga tid. Jens Orback: Medan segern firades. Han har där tagit reda på vad hans mamma fick genomlida, när de sovjetiska soldaterna i slutskedet passerade där hon bodde i då ostligaste Tyskland, numera Polen. De sovjetiska soldaternas sätt mot de civila var en snarast beordrad hämnd för det bland annat SS-förbanden gjorde i Ukraina några år tidigare. Det var där Bjørn Westlies pappa var. Tillsammans ger de båda böckerna en tydlig bild av krigets vidrighet mot alla människor som behövde uppleva det.

Men båda böckerna är positiv läsning. I dem följer läsaren hur sonen genom sökandet av det gamla både kommer närmre sin gamla förälder och själv mognar som människa. Det är berikande att som läsare få dela den vägen.

Min förenings minnen

Det är mycket historia just nu. Jag är sedan länge aktiv i en socialdemokratisk områdesförening, som nu heter Sjödalen-Fullersta s-förening, och försöker få ordning på föreningens arkiv så det kan placeras i Huddinge kommuns arkiv och med det bli tillgängligt för forskare. Jag startade jobbet med att få hem sex stora lådor/flyttkartonger. Det gällde att ta reda på det viktiga, slänga alla dubletter och sådant som inte kan vara av mer allmänt intresse. Föreningen startades 1948. Det finns en häftig registerbok ända sedan början och i den har jag hittat att det faktiskt finns en medlem som har varit med hela tiden. Jag tycker att jag ser människorna, när jag läser i de gamla böckerna där de skrev med många vackra men för läsningen besvärliga handstilar. Det var ju inte dataskrift som gällde då. Styrelsemötena från 1948 till 1970 finns också att läsa. Jag lägger in en bild av en sida. Vi har så god ordning på papperna tack vare den kassör, som hållit reda på föeningen mellan 1965 och 1992. Under den tiden finns så gott som alla papper bevarade och han har också jobbat för att få fram det som var före hans tid.

Det häftiga med de äldre handskrivna papperna är att de berättar om ett helt annat liv än vårt. De kämpade för att varje år få till en julfest och en vårfest tillsammans. Det kostade dem en hel del, men det ser ut som om det var ont om chanser att hitta något annat roligt att göra. Det var verkligen en helt annan tid: inte övermånga teveprogram eller barn som skulle skjutsas till aktiviteter. Samtidigt syns det hur de ansträngde sig för att hänga med och delta i de politiska frågor som var aktuella. Hela det bostadsbyggande som skulle till när Huddinge blev en slags förort till Stockholm syns också i protokollen.

Samtidigt hittar jag också mina egna minnen. Jag kommer ihåg hur jag som ung nyinflyttad och nybliven mamma för drygt 30 år sedan fick chansen att på riktigt jobba före en bättre barnomsorg. Det var inte lätt att få förskoleplats då. Om jag hade tur kunde han få plats när han var tre år sa de. Tre år lät väldigt länge och jag längtade efter mitt lärarjobb och mina tonåriga elever. Via bekantas bekanta fick jag tag på en dagmamma. Jo, föreningens minnen de senaste 30 åren är verkligen i hög grad mina. När jag läser i de gamla protokollen minns jag ofta det mötet: stämningar, lukter, vad någon sa och ibland arga diskussioner. Och i takt med att sonen (och mina elever) vuxit till sig har jag breddat mina intressen och insatser i politiken.

Det finaste minnet. Jag hittade en rätt gammal notis, där en av föreningens äldre män framför hustruns tack för uppvaktning på 90årsdagen. Jag kommer med värme ihåg hur stolt jag var över att få vara den som uppvaktade henne. Ester Söderbom var för mig ett föredöme. Jag fick se hur en stark och varm kvinna kunde vara. Jag tänker ofta på henne än idag och försöker göra som jag tror att hon skulle ha gjort.

Vacker men högljudd höst

Fantastiskt vacker dag idag. Tyvärr trillar de sista löven av körsbärs-träden nu. Men vackert har det varit. Jag lägger till en bild från i lördags för att visa.


Men ihop med den idyllen har en av våra grannar bestämt sig för att få en fin garagegång och en annan för att fixa runt huset. Nu har två grävskopor grejat i 8 arbetsdagar och hela vår kåk har vibrerat mellan 07 och 15 på arbetsdagarna. Men ojämna turer har också en lastbil kommit för att lämna eller hämta jord/ grus. Det blir säkert fint, men det är påtagligt att sådant påverkar humöret för den som ska höra det.

Ugnsstekt pumpa

Det blir ett matinlägg idag med, fast jag har helt annat i huvudet.

Idag testade jag att göra mat av den pumpa jag köpte, då jag var på Öland för ett par veckor sedan. Skar det ätliga i små bitar, skakade med kryddolja (citron och chili + ingefära och salt) och stekte den i ugnen. Hade bara 225grader på ugnen. Borde haft med när jag satte in den. Det blev gott men ingen stekyta. Borde varit varmare. Till: fläskkotletter, som fått bräsera med äppelcider till.

God mat finns även på tisdagar, visade det sig. Dessutom fick vi fint sällskap av vår son under middagen.

Höstlunch

Idag hittade jag lite matjesill i kylen, sista resten från i somras. Det blev en bra lunch med gräddfil och smörgåskrasse till. Gräslöken är ju sedan länge slut i landet. Så nu kan jag få sitta och njuta av de ännu inte fallna vackra höstlöven.