En kamera som kan rymma

I tisdags rymde min kamera. Vi firade bemärkelsedag dagen innan så den användes vid middagstid. På tisdagmorgonen tankade jag ner bilderna till datorn och lämnade sedan kameran på scannern där den gott kunde vara medan vi tog reda på följderna av gårdagens finmiddag. Sent på eftermiddagen gav en regnskur en av de tjusigaste regnbågar jag sett här. Kamera! Men den fanns inte på sin plats, inte där jag lagt den på förmiddagen, inte på någon annan rimlig plats heller. Vi letade febrilt medan regnbågen bleknade.

Men det var så konstigt. Den fanns verkligen ingenstans. Vi började undra om den kommit in i något av det vi röjde undan på morgonen. Vi kollade i kastrullerna, som vi tog ur diskmaskinen i röjningen. Nädå! I flaskkassen där gårdagens tomglas hade landat. Inte där heller. Till sist gick vi igenom soppåsen, som hamnat i tunnan under röjningen, för att inte riskera att slänga kameran i distraktion. Det började nästan kännas kusligt. Ingen kunde varit inne och tagit den: ytterdörren hade varit låst hela tiden.

Vi funderade över vad vi gjort för att hitta ledtrådar. Vi är båda ganska bra på att vara disträ. Jag gick häromdagen från min länstol för att hämta den pågående boken. Fick se att jag glömt att peta in osten i kylskåpet och gjorde det, men när jag kom tillbaka till stolen hade jag ingen bok. Det var bara att gå och hämta den i kylskåpet! Nog tyckte vi att vi kollade alla sådana ledtrådar men kameran ville inte visa sig. Det kändes som Strindbergs MAKTERNA var lösa.

Det fanns naturligtvis ovanligt mycket värt att fotografera under tisdagen och onsdagen – åtminstone kändes det så. Vid middagsdags på onsdagen kom den fram. Den låg i en gammal dataväska, som jag inte trodde varit använd på evigheter. Nisse kom på att kolla i den eftersom han erinrade sig att han använt en kabel från den under tisdag förmiddag, då han gjorde en kort utflykt för att hjälpa en bekant med datatrassel. Bra att han kom på det. Den hade kunnat ligga mycket länge där utan att bli hittad.

Men det skrämde mig att en pryl så påtagligt kunde rymma och egentligen förbättrades inte det av att den kröp fram rätt snart efter att jag hade bestämt mig för att köpa en ny kamera om vi inte hittat den till helgen.

Höstfint men inte krattat

Så här års bör en trädgårdsägare kratta löv särskilt om man som vi har en rejäl ek. Men jag gillar verkligen inte den sysslan. För massor av år sedan var min mamma gärna jätteduktig med att riva ihop små dumma högar, som hon sedan ”glömde bort” så det då tunga arbetet att dra eländet till slutadressen övergick till mig. Men det går att få fint utan kratta idag. Vi kör gräsklipparen över löven, när de trillat ner och sedan får det vara bra. Löven fladdrar inte runt när de blivit lite klippta utan ligger still och börjar snabbt multna med hjälp av höstregnen. Daggmaskarna gör säkert också ett bra jobb med de små lövfragmenten..Till våren brukar vår gräsmatta vara lika snygg eller skräpig som de ambitiöst krattande grannarnas. Så här fint blev det idag!

Två bra böcker om otäck tid

Jag har nyligen läst en bra bok på norska av Bjørn Westlie: Fars krig. Nu har min Nisse nästan läst den också. Det är en bok man behöver prata om.så det är skönt att få den chansen. Författarens pappa lät sig värvas som tysk soldat under andra världskriget. Han tillhörde ett av SS-förband och var i det med i anfallet Barbarossa mot Sovjet. Bjørn Westlie är en norsk journalist som arbetat mycket med att ta reda på vad som egentligen hände i Holocaust under kriget. Nu har han med hjälp av intervjuer och band som hans åldrige far pratat in försökt få klarhet i om pappan var medskyldig till de oerhörda övergrepp som SS-förbanden då gjorde sig skyldiga till. Arbetet med att ta fram detta gjorde att far och son äntligen kunde få någon ordning på den relation dem emellan som bland annat sonens medvetande om pappans landsförräderi hade skapat.

Boken är för mig mest givande genom att jag ser hur små och ganska oskyldiga steg pappan tar. Han har ingen överblick alls. Det märks att han inte kan tänka sig hur andra omkring honom ser hans handlingar. Han kommer stolt tillbaka till sin norska hemort i SS-uniform, när han på grund av skada hemförlovats från Ostfronten. Han har inte en tanke på hur otäck den uniformen är i t ex hans föräldrars ögon. Jag funderar över hur många andra det var som var lika naiva dessa hemska år. Tanken att vi idag har samma naivitet och säkert gör lika fula handlingar om vi frestas till dem ligger nära till.

En annan tanke den ger mig är faran för att tro att någon har rätt i allt för att vi håller med på en enskild punkt. Westlies pappa anser att kommunisterna är superfarliga. Det hade han säkerligen rätt i. Men att han håller med nazisterna i den frågan ger inte den ringaste ursäkt till att han så kan förlåta nazisterna att de ockuperar Norge att han i uniform ställer sig i deras sold. Det är inte ens en förklaring till hans naivitet. Men denna form av naivitet är än idag lätt att upptäcka varje gång rasismen sticker upp sitt fula tryne.

I somras läste jag en annan bra bok om denna vidriga tid. Jens Orback: Medan segern firades. Han har där tagit reda på vad hans mamma fick genomlida, när de sovjetiska soldaterna i slutskedet passerade där hon bodde i då ostligaste Tyskland, numera Polen. De sovjetiska soldaternas sätt mot de civila var en snarast beordrad hämnd för det bland annat SS-förbanden gjorde i Ukraina några år tidigare. Det var där Bjørn Westlies pappa var. Tillsammans ger de båda böckerna en tydlig bild av krigets vidrighet mot alla människor som behövde uppleva det.

Men båda böckerna är positiv läsning. I dem följer läsaren hur sonen genom sökandet av det gamla både kommer närmre sin gamla förälder och själv mognar som människa. Det är berikande att som läsare få dela den vägen.

Min förenings minnen

Det är mycket historia just nu. Jag är sedan länge aktiv i en socialdemokratisk områdesförening, som nu heter Sjödalen-Fullersta s-förening, och försöker få ordning på föreningens arkiv så det kan placeras i Huddinge kommuns arkiv och med det bli tillgängligt för forskare. Jag startade jobbet med att få hem sex stora lådor/flyttkartonger. Det gällde att ta reda på det viktiga, slänga alla dubletter och sådant som inte kan vara av mer allmänt intresse. Föreningen startades 1948. Det finns en häftig registerbok ända sedan början och i den har jag hittat att det faktiskt finns en medlem som har varit med hela tiden. Jag tycker att jag ser människorna, när jag läser i de gamla böckerna där de skrev med många vackra men för läsningen besvärliga handstilar. Det var ju inte dataskrift som gällde då. Styrelsemötena från 1948 till 1970 finns också att läsa. Jag lägger in en bild av en sida. Vi har så god ordning på papperna tack vare den kassör, som hållit reda på föeningen mellan 1965 och 1992. Under den tiden finns så gott som alla papper bevarade och han har också jobbat för att få fram det som var före hans tid.

Det häftiga med de äldre handskrivna papperna är att de berättar om ett helt annat liv än vårt. De kämpade för att varje år få till en julfest och en vårfest tillsammans. Det kostade dem en hel del, men det ser ut som om det var ont om chanser att hitta något annat roligt att göra. Det var verkligen en helt annan tid: inte övermånga teveprogram eller barn som skulle skjutsas till aktiviteter. Samtidigt syns det hur de ansträngde sig för att hänga med och delta i de politiska frågor som var aktuella. Hela det bostadsbyggande som skulle till när Huddinge blev en slags förort till Stockholm syns också i protokollen.

Samtidigt hittar jag också mina egna minnen. Jag kommer ihåg hur jag som ung nyinflyttad och nybliven mamma för drygt 30 år sedan fick chansen att på riktigt jobba före en bättre barnomsorg. Det var inte lätt att få förskoleplats då. Om jag hade tur kunde han få plats när han var tre år sa de. Tre år lät väldigt länge och jag längtade efter mitt lärarjobb och mina tonåriga elever. Via bekantas bekanta fick jag tag på en dagmamma. Jo, föreningens minnen de senaste 30 åren är verkligen i hög grad mina. När jag läser i de gamla protokollen minns jag ofta det mötet: stämningar, lukter, vad någon sa och ibland arga diskussioner. Och i takt med att sonen (och mina elever) vuxit till sig har jag breddat mina intressen och insatser i politiken.

Det finaste minnet. Jag hittade en rätt gammal notis, där en av föreningens äldre män framför hustruns tack för uppvaktning på 90årsdagen. Jag kommer med värme ihåg hur stolt jag var över att få vara den som uppvaktade henne. Ester Söderbom var för mig ett föredöme. Jag fick se hur en stark och varm kvinna kunde vara. Jag tänker ofta på henne än idag och försöker göra som jag tror att hon skulle ha gjort.

Vacker men högljudd höst

Fantastiskt vacker dag idag. Tyvärr trillar de sista löven av körsbärs-träden nu. Men vackert har det varit. Jag lägger till en bild från i lördags för att visa.


Men ihop med den idyllen har en av våra grannar bestämt sig för att få en fin garagegång och en annan för att fixa runt huset. Nu har två grävskopor grejat i 8 arbetsdagar och hela vår kåk har vibrerat mellan 07 och 15 på arbetsdagarna. Men ojämna turer har också en lastbil kommit för att lämna eller hämta jord/ grus. Det blir säkert fint, men det är påtagligt att sådant påverkar humöret för den som ska höra det.

Ugnsstekt pumpa

Det blir ett matinlägg idag med, fast jag har helt annat i huvudet.

Idag testade jag att göra mat av den pumpa jag köpte, då jag var på Öland för ett par veckor sedan. Skar det ätliga i små bitar, skakade med kryddolja (citron och chili + ingefära och salt) och stekte den i ugnen. Hade bara 225grader på ugnen. Borde haft med när jag satte in den. Det blev gott men ingen stekyta. Borde varit varmare. Till: fläskkotletter, som fått bräsera med äppelcider till.

God mat finns även på tisdagar, visade det sig. Dessutom fick vi fint sällskap av vår son under middagen.

Höstlunch

Idag hittade jag lite matjesill i kylen, sista resten från i somras. Det blev en bra lunch med gräddfil och smörgåskrasse till. Gräslöken är ju sedan länge slut i landet. Så nu kan jag få sitta och njuta av de ännu inte fallna vackra höstlöven.