Äntligen kom regnet

I förrgår kom äntligen regn. Det var första gången det regnade påtagligt här sedan slutet av maj så det behövdes. Gräsmattan var tämligen brun frånsett i närheten av våra hallon, där vi vattnat för att få rimligt stora bär. När regnet väl kom så rann det knappast ner först utan blev liggande som en sjö på ytan. Det plaskade friskt när jag klev nedanför trappan. Klicka på bilden så ser du den lilla sjön!


Tidvis föll regnet rätt intensivt så blommorna blev rätt ledsna. Trots uppbindning lutade sig bolltistlarna påtagligt.


Klicka på bilden så ser du hur mycket regn det var i regnmätaren, då den omgången moln gav upp: hela 39 mm. Puh och pust, men nu är det i alla fall vattnat, sa vi. Trodde vi ja. Natten efter gav ett bättre åskväder 11 mm och sedan kom det ytterligare 37mm. Nu borde väl i alla fall trädgården inte vara torr längre! Undrar när nästa skyfall kommer! Det verkar ju som om regnperioden kommit igång.

Tur mot Ftuna

I förrgår och i går kom det första riktiga regnet sedan mitten av maj, 39mm. Det var skönt att se hur växterna liksom sträckte på sig efter vattningen. Idag tog vi en sväng med bilen och passerade bland annat Fituna. Här är den långa fina allén. Träden är trevligt gröna och bildar valv men torkan syns på dikesrenen. Jag tycker om såna här gröna valv: det här är en bild att titta på deppiga novemberdagar.

Ute över fältet bredvid allén med mognande havre flög svalorna precis över frövipporna. Det var massor med svalor, men ack så svårt det var att fota dem med min vanliga kamera. Här fastnade i alla fall en fågel om än rätt suddigt. Det låter ju också fint om svalor så här. Långt flygande svalor lär spå mer regn och det behövs fortfarande!

I kanten av fältet hade tistlar börjar blomma. Vackra blommor fast de säkert har ställt sig där själva! Länge bort i diket stod utblommade lupiner med massor av fröskidor. Vi plockade en hel del av dem och hoppas att de vill växa på vår tomt. Vi har ett hopplöst stenigt och ogräsbemängt hörn. Lupinerna kan nog ta tag i de dumma ogräsen där om de bara kommer igång!

Namnet Margareta

Idag är det min namnsdag, så jag tycker att det är lämpligt att fundera lite över varför jag fick det namnet. Ovan är ett kort av min mamma, när hon var två år gammal. Det togs för att hennes föräldrar åtminstone skulle ha ett kort på sin dotter, som de inte kunde ha hos sig eftersom de var tvungna att arbeta. Förskolan var inte uppfunnen på den tiden. Historien börjar midsommaren 1900. Min mamma var född prick 9 månader efter midsommar i mars 1901. Mormor och morfar var mycket unga då och det var det ännu lång tid tills de kunde gifta sig. Men de tänkte ändå ge sin dotter ett riktigt fint namn. Hon skulle heta Margareta efter arvprinsens hustru. Arvprinsen blev så småningom kung Gustaf VI Adolf och eftersom hans Margareta dog tidigt gifte han om sig med en Louise. Men min mamma fick inte heta Margareta. Det ansåg prästen vara för fint för en sån liten oäkting. Han döpte henne till Greta! Morföräldrarna var fortfarande på gamla dagar upprörda över det. De insåg mycket väl att prästen sett ner på deras fina flicka.

Morföräldrarna åkte till Stockholm för att jobba och mamma växte upp hos sina farföräldrar, som skämde bort henne ordentligt och oftast lät henne få som hon ville. Först när mamma skulle börja skolan hade morföräldrarna fått till ekonomin så att de kunde bilda ett hem och ta hand om sin flicka. För mamma blev det en hård chock att skiljas från sina farföräldrar och flytta till sina föräldrar. Hon kände dem egentligen inte eftersom de inte hade haft råd att besöka henne nere i Östergötland särskilt ofta. Samtidigt skulle hon börja i Matteus folkskola i Stockholm och bli utskrattad för att hon bara talade östgötska.

Mamma klarade skolan bra och fick sedan jobb på Telegrafverket. Där träffade hon min pappa och de gifte sig 1929. De ville ha barn, men det dröjde. Jag är född först 1942 och jag är deras enda barn. Då kunde mamma äntligen ge igen för sitt felaktiga namn. Jag döptes till Margareta. Det har aldrig riktigt känts som mitt namn eftersom jag visste att namnet egentligen var mammas, men visst jag lystrar till namnet.

Margareta är ju ett mycket vanligt namn i min generation eftersom nästa arvprins Gustaf Adolf och hans hustru Sibylla döpte sin förstfödda efter hennes farmor. Det var alltid minst tre Margaretor i min klass i skolan och de elaka klasskamraterna gav oss ofta nya mer särskiljande men föga smickrande namn. Jag funderade mycket över det här med Haga-prinsessornas namn, när kronprinsessan gifte sig. Jag fick som liten lära mig att de var finare och inte riktigt som vi andra människor. När jag tittade på bröllopet kunde jag konstatera att även prinsessor åldras. De är som vi andra, men ändå inte: vi andra slipper ha på oss galakläder och tiaror. Gudskelov!

Våra hallon har, som de brukar, lagom blivit klara till min namnsdag.

Krolliljorna i Linnés Hammarby

Häromdagen var vi på bilutflykt till Linnés Hammarby nära Uppsala. Det är den sommarbostad Carl von Linné hade sent 1700tal, där husen är bevarade sedan den tiden och trädgården sköts så man kan se hur det var då. Gården ligger vackert lite högt med utsikt över Uppsalaslätten. Kortet är taget från den museibutik med bra café, där man betalar entré till det hela. Vår son hade trassel med sin bil, så vi hjälpte honom att få till ett nytt batteri. Mitt argument att vi borde ta en ordentlig utflykt så det nya batteriet blev fulladdat, fick vara ursäkt för turen.
Klicka gärna på bilderna i bloggen.

Vi har varit där förr så guidad visning inne i husen stod inte på vår lista. Den fina ordnade trädgården med skyltar som berättar noga vad växterna heter är bra som inspiration för förändringar i den egna trädgården. Men den fick också vara. Vi ville njuta av den ”engelska trädgården” bakom husen. Det var ju modernt på den tiden att anlägga en mer vild och lummig trädgård och denna är ett fantastiskt grönt rum. Vi åkte just nu i början av juli i förhoppning att krolliljorna skulle blomma.

Och det gjorde de! De luktar härligt med mycket honung i doften.

Killarna gick omkring och fotade liljor. Det var svårt för mig att gå där: rollator och tjockt grusade gångar är en dålig kombination. Jag satte mig på en bänk och bara njöt. Det var en fin konsert av olika fåglar att lyssna till under tiden.
Det är vackert här också tidigt i på våren. Då är det massor av blåsippor. I början av juni blommar körveln med vita blommor, som ser ut som hundkäx men doftar mycket gott. Deras blad syns bra på kortet.

Sedan var det till att tuffa hem. På hemvägen passerade vi denna vackra ”sjö”. Det är blåklint i den här åkern!

Midsommartur med historia

På midsommarafton tog vi oss en längre biltur. Själva midsommarfirandet skulle vi nämligen ha dagen efter då även vår son kunde vara med. Det var en bra dag för bilkörning: kavlugnt på vägarna. Vi hade fått tips av en god vän att Helgesta nere i Flentrakten var värd ett besök. Kompisen var präst i kyrkan där, som du ser här ovan, för mycket länge sedan. Han minns de vackra omgivningar vid sjön Båven med glädje. Vi fotade bara i kyrktrakten, men hela bilturen var vacker. Allt blommade och strax före Björnlunda flög en trana över bilen på låg höjd. Mäktigt! Kyrkan har gamla anor. De äldsta delarna är från 1100talet.

Ovanför en av dörrarna sitter en inskrift av senare datum, där sockenborna stolt förkunnar att de minsann klarat av att bygga ut sin kyrka på egen hand. Klicka på bilden, så kan du läsa!

Här är en del av prästgården. Äkta Falu rödfärg ser det ut som. Snyggt mot grönskan.

Kyrkan ligger i en skapligt brant sluttning mot Båven. Säkerligen tog sig församlingsborna enklast dit per båt ända in i nutiden. Men läget och namnet Helgesta talar för en äldre tradition på denna plats än kyrkans 1100tal. Tidigast bevarade namnformen är Helhesthum, vilket kan betyda Helges gård, den heliga gården eller mer osannolikt det heliga tunet. Tun är ett gammalt ord för sluttning. Troligen var denna vackra backe en helig samlingsplats långt innan kristendomen kom till detta område. För detta talar bland annat att det finns en hel del gamla askar uppåt backen.


Här är en gammal fin lada som ligger i närheten av kyrkan. Troligen förvarades tiondet till kyrkan i den.

Men mitt viktigaste argument för vikingatida anor till kyrkområdet är den stora gård som ligger några hundra meter från kyrkan. Den heter Helgesta. Här är en utsikt över en del av dess ängar. På vikingatiden var det oftast så att en mäktig godsägare ansvarade för den religiösa verksamheten genom att han upplät mark för den och sedan såg till att den heliga verksamheten sköttes korrekt. Den traditionen upprätthölls ofta genom religionsbytet så att kristna kyrkor uppfördes på de gamla heliga platserna. Troligen är det vad som hänt i det vackra Helgesta.

Denna fina gård ägdes på 1930talet av den närbelägna gården Rockelstas ägare Eric von Rosen. Han sålde den och pengarna ägnades till att gynna nazismen i Sverige. Tala om att vanhelga ett område!