Häromdagen kom min make in med den här lilla kvisten schersmin för att jag skulle få sniffa doften utan att behöva gå den knaggliga biten till busken. Jag sträckte upp handen i köksskåpet och tog ett glas, hällde i vatten och petade ner kvisten. Då såg jag att jag hade tagit min barndoms finglas. Om du tittar noga på glaset ser du att det är inslipade blommor i det. I det här glaset fick jag dricka när det var något extra på landet. Jag kunde få fin saft när vi hade gäster eller ibland på söndagarna fick jag lite pilsner i glaset. Jag tyckte pilsner var jättegott och den tidens pilsner var verkligen inte stark så ibland kunde jag få. Nu när jag såg glaset kom jag ihåg en födelsedag, då jag enligt familjesed fick bestämma vad vi skulle äta och också då bett att få pilsner i finglaset.
Men tji fick jag. Ingen pilsner. En bild av en tvärsur femåring. Inte kunde jag förstå att man inte vågade visa min ytterst nyktra faster Edit, som sitter till höger om mig, att lilltjejen gillade pilsner. På bilden syns också min mormor Beda och morfar Lars. Mamma tog säkert kortet. Pappa saknas, men jag misstänker att gått åt sidan med sin pipa så han skulle slippa klagomål på röklukten.
