Idag har jag sagt adjö till min vävstol. En trevlig dam i min ålder hittade den på Blocket och var här med sin bilförsedde son. De kunde med visst pyssel montera ner den och eftersom sonen fotade noga dessförinnan tror jag nog de får ihop den igen. Det gläder mig att någon som verkligen vill ha den kan få fortsätta med den. Men det ser väldigt tomt ut nu, där den har stått i alla fall sedan 1980. Jag har en bildväv som jag gjort i den vävstolen, som är daterad då.
Den här vävstolen har hjälpt mig att förstå något väldigt basalt om kvinnors jobb förr i tiden. Det ÄR roligt att väva, men ska man hålla på för länge och helst bli klar till en bestämd tid blir det riktigt slitigt för kroppen. Så var det nog alltför ofta förr. Det är också kroppen som sagt ifrån att det är färdigvävt för min del. Sitta och sträcka mig åt olika håll på vävpallen och slå med bommen, klarar jag inte längre.
Vävningen har också lärt mig att se tyger. Jag lägger alltid märke till hur de är gjorda. Det gjorde jag inte före vävstolen.
Men oj vad det kunde damma från en vävstol, som inte varit använd på länge! Det blev rena Lützen i rummet, när de klippte ner varpen som samlat på sig länge.
Det tomma utrymmet har jag ambitioner med. Jag ska ställa mitt ”gåband” där. Sedan kan jag gå på det och se ut genom fönstret på bilden. Vill ha bättre kondition, när det blir vår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar