Att stå på näsan är ett av de uttryck vi använder för att berätta att någon tappat balansen och trillat omkull. Oftast har den fallande alls inte landat på näsan utan det är bara ett talesätt.
Jag prövade talesättet alltför bokstavligt förra söndagen. Jag snubblade, troligen på tröskeln till köksdörren och sedan låg jag och tittade från mycket nära håll ner på plastmattan på hallgolvet. Det var rött och konstigt på golvet. Om man står på näsan får man rejält med näsblod, kan jag berätta.
Guschelov fick min stackars näsa hjälp att ta hand om min landning av både högra armen och högra knäet. Jag fick anledning att vara tacksam för att jag valt starka glasögonbågar, när jag köpte nya i våras. De höll trots att de klämdes in mot ansiktet. Men jag fick stiliga blåtiror av smällen.
Nu först en vecka senare börjar jag förstå vilken tur jag hade. Högerarmen värker fortfarande; smällen var tydligen rejäl ända upp i skulderbladet. Men jag höll! Inget brutet! Sakta men säkert blir jag bättre. Nu är det nästan läkt i näsan och armen börjar lite smått gå att använda – det går att köra datamusen med den igen fast skriva går ännu bara med vänsterhanden. Benen är fortfarande mycket ostadiga men de bär i alla fall en liten bit.
Mina vackra blåtiror börjar gå med mot gult och ”rinna” neråt kinderna. Men så kokett är jag att det blir inget foto av mig till den här bloggen. Jag visar istället mina vackra blommor och min nya säkrare ingång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar