Igår presenterade svart-vita flugsnapparen sig för året. Den är lite men inte överdrivet tidig i år. Samtidigt håller vårt gamla stora körsbärsträd på att slå ut.
Men den gamla vanliga vardagen pågår också. När kortet togs var min uppfart fylld av tre karlar i olika generationer, som ägnade sig åt att få elledningarna på ett bilsläp att fungera. Idag skulle den besiktigas. Naturligtvis hade någon dum kontakt just därför lackat ut. De kämpande karlarna såg nog inte vilket underbart körsbärsträd de hade ovanför sig och de lär inte ha märkt honungslukten av det heller. Men jag har i ett glatt telesamtal idag fått veta att släpet gick igenom.
När jag vände kameran neråt istället kunde jag dokumentera att mina plantor av nunneört börjat blomma. De känns varje gång som en hälsning från min sedan länge bortgånge pappa. Han tyckte väldigt mycket om just såna blommor. Pappa föddes 1886 så han var rätt till åren redan när jag kom, men han lärde mig mycket. Det här med att iaktta både blommor och fåglar har jag fått av honom. Han var också mycket noga med att uppmuntra mig att läsa massor med böcker och riktigt umgås med dem. Det känns bra att så här av blommorna bli uppmuntrad att tänka på honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar