torsdag 1 oktober 2009

Härliga höstfärger



Igår tog vi ett bilvarv för att njuta av de fina höstfärgerna. Det gick inte att passera en lönn eller asp utan att vi sa varandra att ”Åh, så vackert det är!”

Men det är underligt så svårt det är att ta sig samman och stanna bilen och hala fram kameran. De enda bilderna tog maken strax före avtaget till Farstanäs nära Järna. Titta på den röda aspen i backen bakom busshållplatsen.



Vänder man sig åt alldeles andra hållet blir det en fin sjöutsikt. Och en fin backe till alldeles intill är också värd att beskåda.



Det syntes att fåglarna börjat avveckla sig. Det var mest skator och kråkor som letade på fälten, men vi fick se tre maffiga korpar. De är verkligen imponerande stora när de flyger upp så man får se dem på nära håll.
Annars var det en hel del rådjur som höll på och beta på åkerstubben. Oftast var de i grupper om tre. Mamma med årets kalvar?

söndag 13 september 2009

Höstaning



Jag har just kommit hem från en fin biltur, där vi tittat på hur vackert det är nu när det sakta går över mot höst. Eftersom jag har ovanligt svårt att röra mig nu sedan jag stod på näsan för 14 dagar sedan känns det ännu bättre att kunna få använda bilen. Det var ovanligt tjusiga moln idag, men inte kom jag på att stanna och använda kameran. Men detta höstfält fick stopp på oss; även för att jag tycker att de stora ”trådrullarna” ser så festliga ut. Husen i bakgrunden är stallen som hör till Fituna gård. Det har stått en del om den i tidningarna eftersom Stockholm, som äger den, var på väg att sälja den med en manöver så den nuvarande arrendatorn inte fick lämna bud. Tror att den frågan lugnat sig lite.. Men bra vackert är det alltid där.

tisdag 8 september 2009

Att stå på näsan



Att stå på näsan är ett av de uttryck vi använder för att berätta att någon tappat balansen och trillat omkull. Oftast har den fallande alls inte landat på näsan utan det är bara ett talesätt.

Jag prövade talesättet alltför bokstavligt förra söndagen. Jag snubblade, troligen på tröskeln till köksdörren och sedan låg jag och tittade från mycket nära håll ner på plastmattan på hallgolvet. Det var rött och konstigt på golvet. Om man står på näsan får man rejält med näsblod, kan jag berätta.

Guschelov fick min stackars näsa hjälp att ta hand om min landning av både högra armen och högra knäet. Jag fick anledning att vara tacksam för att jag valt starka glasögonbågar, när jag köpte nya i våras. De höll trots att de klämdes in mot ansiktet. Men jag fick stiliga blåtiror av smällen.

Nu först en vecka senare börjar jag förstå vilken tur jag hade. Högerarmen värker fortfarande; smällen var tydligen rejäl ända upp i skulderbladet. Men jag höll! Inget brutet! Sakta men säkert blir jag bättre. Nu är det nästan läkt i näsan och armen börjar lite smått gå att använda – det går att köra datamusen med den igen fast skriva går ännu bara med vänsterhanden. Benen är fortfarande mycket ostadiga men de bär i alla fall en liten bit.

Mina vackra blåtiror börjar gå med mot gult och ”rinna” neråt kinderna. Men så kokett är jag att det blir inget foto av mig till den här bloggen. Jag visar istället mina vackra blommor och min nya säkrare ingång.

söndag 23 augusti 2009

Äntligen lite svamp



Det har varit en väldigt vacker sommar så här långt, men även det har sina sidor. Lite för varmt många dagar för att jag ska orka röra mig ordentligt och svampen har inte alls kommit igång som vanligt. Vi har kollat av vanligen säkra ställen och inte ens hittat en flugsvamp: bara för torrt. I går natt fick vi dock ett rejält regn så en bit in i veckan kan det vara hopp.

Tankarna på den kommande svampen gjorde ändå mig sugen på att kolla igår. Och titta! En liten karljohan, några pluttiga kantareller och tre enklare soppar. Inga odjur i dem heller. Det räckte till en riktigt bra svampstuvning till resten av kycklingen vi stekte i fredags. Nu hoppas jag på mer svamp nästa helg!

tisdag 11 augusti 2009

En händig semester


Bilden ovan visar hur baktrappen, ja faktiskt huvudingången till vårt hus såg ut i mitten av juni. Om man klickar på bilden går det att se på väggen höger om trappen hur den gamla betongtrappan in till huset gick, den som byggdes när huset blev fyrkantigt 1939. Det var en helt vanlig gjuten trapp med svart järnräcke, men den var inte så proffsigt gjord. Vi tog bort den för drygt 20 år sedan eftersom det visade sig att den var lite sned så det vatten som kom på den blötte ner ytterdörren. Då för 20 år sedan var den rutten nertill och dörrbyte akut. Vi gjorde då en enkel trätrapp på en köpt metallställning. Nu dög inte den trappen längre åt mig eftersom den både var ostadig och saknade ledstång: jag kunde inte gå in huvudingången till vår bostad.
Vår son kom med den ljusa idén att om man utnyttjade hela det utrymme som gamla trappen haft, kunde vi få ett litet trädäck bakom ytterdörren, där det numera är sol. Våra grannar har nyligen varit så rara att de tagit ned de träd som tidigare skuggat södersidan, så där borde det gå att gosa även i vintersolstrålar.


Trätrappen var lätt att ta bort eftersom den inte var fäst i huset. Den fick vara snickarbänk under ombyggnaden. Här syns mina karlar blanda betong, men det tog en veckas byggjobb innan de kom så långt! Först skulle de riva gamla trapptaket, som vi lämnat kvar från betongtrappan.



Det var ett segt tak. Plåt ytterst, sedan tjärpapp och trä. Grabben slet ner en kapskiva fullständigt på att få det i rimliga bitar, värmen av det jobbet gjorde tjärpappen övervarm så vattenslangen behövdes. Sedan blev det till att använda kofoten! Guschelov fick vi låna en stadig stege av en annan granne!



Sedan var det äntligen dags att börja med att bygga en ny ingång. Här syns det att de sex nya stolpar som det hela vilar på är gjutna precis på den gamla trappans fundament – egentligen reparerar de den gamla betongtrappen fast resultatet blir så annorlunda!



Det blir väldigt många varv till byggmarknaderna på en sån här trappreparation. Först räknade killarna på vad som behövdes, fixade släp och kom hem med det mesta. Sedan visade det sig att några vinklar saknades, att en bräda var fel och så var det dags för ett varv till. Rekordet slog vi igår med fyra varv. En fellagd bräda på byggmarknaden gjorde att vi kom hem med en oanvändbar och det vara bara att ta returen. Sedan fick vi meddelande att plasttaket hade kommit och vi åkte efter det, men lånekärran var ledig om först 1½ timme… Ibland tror jag att de varven tagit lika mycket tid som själva arbetet.
Mycket sågande blev det på alla bräder. Tacksam över att en av sonens kompisar lånat ut en förträfflig cirkelsåg. Den har underlätta påtagligt.


Här har killarna kommit så långt att de spikar de bräder, som plasttaket sedan ska ligga på. Det går att se att taket är fritt från väggen: gamla reveterade väggar ska man inte röra i onödan.

Så här såg det ut på morgonen den 8 augusti. Den kvällen slog vi till och invigde med kräftor och firade både min nya fina ingång och att jag och maken träffades just den 8 augusti 1973. En verklig turdag!
Senare har de spikat på bräder så det blivit en fin reling på bron och jag har fått en ledstång till. Nu kan jag lätt gå in genom den ingången, men för säkerhets skull är den så gjord att den går att handikappanpassa om så behövs. Plasttaket har som sagt kommit och blir säkert uppspikat endera regnfria dagen – troligen med hjälp av en annan av sonens rara kompisar. Och idag hittade jag några bra nya stolar att sitta på.
Nu han sonens semester tagit slut och han är tillbaka på jobbet. Men på twitter såg jag att han ändå fått förbättrad kondition av den givmilda insats han gjorde för sin mamma.

fredag 24 juli 2009

Sommartur till Östergörland


Häromdagen tog vi oss en utflykt till Östergötland. Vi brukar göra det varje sommar både för att vi gillar att göra bilutflykter och för att jag har så fina barndomsminnen av turer dit. Mamma hade två mostrar som bodde i Linköping. Jag tyckte mycket om dem. Min make och son håller på att göra en ny förstukvist på baksidan av vårt hus eftersom våra grannar åt det hållet varit så gulliga att de tagit ner de stora träd som alltid skuggat där. Nu är det läge för att kunna sitta och njuta i södersolen bredvid dörren. De hade gjutit plintar till balkarna dagen innan så bygget behövde få vila. Bilden är från en liten sjö nära Simonstorp i Kolmården, där vi satte oss för att få vår medförda pastasallad.


Sedan kringlade vi oss ner mot slätten. Tvärs över Boren syns Linköpings domkyrka. Bilden är tagen under färd genom bilfönstret, vilket förklarar den bristfälliga skärpan. Jag kommer ihåg den förväntan jag kände när jag som barn kunde se den siluetten genom tågfönstret.



Mina herrar önskade besöka Rundradiomuseet I Motala. Den ene är elingenjör och den andra dataingenjör så de har ibland lite udda intressen. Jag satt lugnt i den sköna bilstolen med en god gammal Agatha Christie under tiden. Medge att museet ser ut som ett tempel till radions ära! Det var härifrån sändningarna ”Stockholm-Motala” sköttes.



Småningom kom de tillbaka och vi kunde fortsätta turen. Jag gjorde av med en del pengar i Brunneby, men har nu saft och sylt så vi reder oss ett bra tag. Vi åkte förbi en hel del linfält, som ännu inte slagit ut. Synd! Blommande linfält är så otroligt tjusiga: som små hav inne på slätten. Jag vet inte riktigt var denna backe är. Vi stannade bara bilen för att man kunde se långt där.

Avslutningsvis fick vi en god middag med utsikt över Bråviken. Restaurangen låg en halvmil från Kolmårdens djurpark så det var väldigt många små söta barn där. Jag har aldrig varit på ett matställe som så väl kunde hantera trötta och hungriga små. Dessutom var de bra på hungriga stora. Och med denna utsikt kunde man väl inte begära mer! Sedan tuffade vi stillsamt hem mot Huddinge igen. Medge att det var ett ståndsmässigt sätt att fira min namnsdag!

söndag 5 juli 2009

Schersmin-dagen



Det är min födelsedag idag. För mig hänger den intensivt ihop med vitblommande doftande schersminer. Pappa brukade varje år noggrant berätta hur han fyllt famnen med en jättebukett schersminer, när han åkte till BB för att få se mig första gången. Det var mycket långt från dagens läge där pappa är med och stöttar sin hustru och är med då barnet kommer. Pappa berättade alltid livfullt om hur varit rädd att lämna telefonen ur sikte för att inte riskera att missa SAMTALET. Han hade trampat kring telefonen länge innan det äntligen kom. Sedan bröt han av buketten och tog spårvagnen till Thorhildsplan och den nya familjen kunde börja ta form så sakterliga.



När vi sålde mitt föräldrahem tog vi plantor från schersminerna där så det är samma blomdoft jag kan njuta av idag så många år efteråt. Jag har tre plantor, men de är rätt olika stora beroende på hur de hamnat. Lustigt nog slår de ut samtidigt trots att några står påtagligt skuggigt. Jag hade hoppats kunna förläng blomningen och doften så, men tji fick jag. De under min stora ek skyddar också oss från att se det mindre snygga ”kompostområde” som nog finns på alla tomter. Någonstans ska ju det avklippta vila på sin väg mot återvinningen.



Bilderna är tagna för några dagar sedan när det var sol och extra varmt. Idag är det mulet och grannarna klipper gräsmatta eller häck. Kanske lika bra att min make följer exemplet. Kommer det mer regn blir nog gräsmattan lätt djungel.