Det är mycket historia just nu. Jag är sedan länge aktiv i en socialdemokratisk områdesförening, som nu heter Sjödalen-Fullersta s-förening, och försöker få ordning på föreningens arkiv så det kan placeras i Huddinge kommuns arkiv och med det bli tillgängligt för forskare. Jag startade jobbet med att få hem sex stora lådor/flyttkartonger. Det gällde att ta reda på det viktiga, slänga alla dubletter och sådant som inte kan vara av mer allmänt intresse. Föreningen startades 1948. Det finns en häftig registerbok ända sedan början och i den har jag hittat att det faktiskt finns en medlem som har varit med hela tiden. Jag tycker att jag ser människorna, när jag läser i de gamla böckerna där de skrev med många vackra men för läsningen besvärliga handstilar. Det var ju inte dataskrift som gällde då. Styrelsemötena från 1948 till 1970 finns också att läsa. Jag lägger in en bild av en sida. Vi har så god ordning på papperna tack vare den kassör, som hållit reda på föeningen mellan 1965 och 1992. Under den tiden finns så gott som alla papper bevarade och han har också jobbat för att få fram det som var före hans tid.
Det häftiga med de äldre handskrivna papperna är att de berättar om ett helt annat liv än vårt. De kämpade för att varje år få till en julfest och en vårfest tillsammans. Det kostade dem en hel del, men det ser ut som om det var ont om chanser att hitta något annat roligt att göra. Det var verkligen en helt annan tid: inte övermånga teveprogram eller barn som skulle skjutsas till aktiviteter. Samtidigt syns det hur de ansträngde sig för att hänga med och delta i de politiska frågor som var aktuella. Hela det bostadsbyggande som skulle till när Huddinge blev en slags förort till Stockholm syns också i protokollen.
Samtidigt hittar jag också mina egna minnen. Jag kommer ihåg hur jag som ung nyinflyttad och nybliven mamma för drygt 30 år sedan fick chansen att på riktigt jobba före en bättre barnomsorg. Det var inte lätt att få förskoleplats då. Om jag hade tur kunde han få plats när han var tre år sa de. Tre år lät väldigt länge och jag längtade efter mitt lärarjobb och mina tonåriga elever. Via bekantas bekanta fick jag tag på en dagmamma. Jo, föreningens minnen de senaste 30 åren är verkligen i hög grad mina. När jag läser i de gamla protokollen minns jag ofta det mötet: stämningar, lukter, vad någon sa och ibland arga diskussioner. Och i takt med att sonen (och mina elever) vuxit till sig har jag breddat mina intressen och insatser i politiken.
Det finaste minnet. Jag hittade en rätt gammal notis, där en av föreningens äldre män framför hustruns tack för uppvaktning på 90årsdagen. Jag kommer med värme ihåg hur stolt jag var över att få vara den som uppvaktade henne. Ester Söderbom var för mig ett föredöme. Jag fick se hur en stark och varm kvinna kunde vara. Jag tänker ofta på henne än idag och försöker göra som jag tror att hon skulle ha gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar