Pappa Ragnar

Barnet i mitten är min pappa Ragnar. Hans äldre syskon Ernst och Gerda är också på kortet. Han fick senare två systrar till. Vi hade det här fotot på väggen i mitt föräldrahem. Jag funderade mycket över varför killarna fick ha så fina virkade kragar på fotot medan tjejen inte hade någon. Det kändes orättvist. Nu ser jag att kortet är taget i Visby. Barnen var troligen och hälsade på sina farföräldrar, som hade gården Stenstugu i Barlingbo socken på Gotland. Min farmor var äldst av, tror jag, tolv barn.

Pappa var född den 8 augusti 1886. Han sa alltid att 8 augusti var en extra fin dag eftersom man fick börja äta kräftor då. Jag kom inte förrän 1942, så jag växte upp med en förhållandevis gammal pappa. Det hade också sina fördelar. Pappa gick i pension då jag började realskolan; det motsvarar årskurs fem. Eftersom mamma var 15 år yngre än han jobbade hon fortfarande då. Han hade gott om tid att prata med mig när jag kommit hem från skolan. Han hjälpte mig inte direkt med läxorna, men kunde oftast berätta mycket runt det jag skulle plugga. Oftast satt han och höll mig sällskap med det pratet medan jag fixade dagens middag. Han var hopplöst tafatt i köket och kunde inte hjälpa mig med matlagningen. Så var karlar uppfostrade på den tiden.


Pappas stora förmåga att hjälpa mig att förstå det jag skulle lära mig i skolan berodde på att han hade en förhållandevis bred utbildning. Det här är hans studentkort. Han tog studenten på den då nya reallinjen, som nog närmast motsvarade dagens naturlinje. Sedan tänkte han studera matematik vid Uppsala universitet, men det fick han inte eftersom man då fortfarande krävde latinkunskaper (!) för matematikstudier. Han suckade och tryckte i sig latinet, fann att språk var skoj och tog en magisterexamen i franska, tyska och engelska. Hur han med den studiebakgrunden kom att arbeta större delen i sitt yrkesliv som revisor på Telegrafstyrelsen är en historia jag tänker blogga om en annan dag.

Jag tänker alltid extra mycket på honom på hans födelsedag. De sista åren han levde tappade han tyvärr minne och med det även kontakten med verkligheten. Han kunde då inte längre bo kvar hemma. När han fyllde 87 den 8 augusti 1973 tyckte mamma att vi skulle fira det. Vi brukade inte fira födelsedagar speciellt mycket så just den här gången, när han inte kunde vara med, ville jag inte riktigt fira. Pappa visste ju inte ens att han fyllde år den dagen. Så jag hittade på ett svepskäl och smet in till stan. På Sergels torg höll man då på att samlas för en Vietnamdemonstration, det var ju den tiden då. Jag anslöt mig till folksamlingen. Efter ett tag började det småregna så jag fick plats under ett paraply som en rödskäggig kille stod med. Det var ett bra beslut. Vi gifte oss sedan i oktober. Idag firar Nisse och jag att vi känt varandra i nu 37 år med att äta kräftor och genom att sända en vänlig tanke till min pappa.