Det är Kristi himmelfärdsdag idag och så här vacker är grannarnas björk som håller på att slå ut. Våren är härlig, men det är ett barndomsminne jag vill berätta om.
Den här helgen var viktig när jag var liten. Det var första gången på året, som vi låg över på mormor och morfars sommarställe, som låg i Tullinge i sluttningen ner
mot sjön nedanför där kyrkan är nu. Vi hade oftast varit där åtskilliga söndagar tidigare under våren och krattat, men när det blev lite långhelg med torsdag till söndag ledigt tog de chansen. Morfar brukade vara ledig de dagarna så jag brukade få sova över i deras stuga.
Den helgen jag tänker på var det nog rätt svalt på torsdagen. Jag minns inte säkert vad vi gjorde, men troligen satt jag och morfar på bryggan och metade en hel del. Morfar metade alltid den dagen i alla fall om han inte kunde få någon att hjälpa honom att ro drag. Jag var då för liten för att ro långt. Han sa alltid att det var första metardagen och berättade om fisketurer han och hans ett år äldre bror gjort på Roxen i yngre dagar.
Morgonen därpå har jag ett tydligt synminne av: det är tjockt med tung snö överallt. Röda tulpaner, påskliljor och hyacinter böjs ner mot marken av tyngden. Jag kan fortfarande känna mig förskräckt av synen.
Mormor har berättat att jag bara grät den morgonen, det gick bara inte att lugna mig. Långt om länge fick hon ur mig varför jag blivit så förtvivlad. Jag trodde att det inte skulle bli någon sommar, att vintern kommit tillbaka. Det innebar för mig att den bästa tiden på året, sommaren med mormor, bara försvann.
Jag vet inte hur gammal jag var. Fyra eller fem år är rätt troligt. Jag var liten nog att tro att sommaren bara kunde rymma för vinter igen. Det var ju verkligen ett öde värt att begråta!
Jag tänker alltid på det här minnet den här helgen.
Lite fin förgätmigej som slog ut idag kan vara en avslutning. Konstigt så mycket man kan minnas väldigt många år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar