Namnet Margareta

Idag är det min namnsdag, så jag tycker att det är lämpligt att fundera lite över varför jag fick det namnet. Ovan är ett kort av min mamma, när hon var två år gammal. Det togs för att hennes föräldrar åtminstone skulle ha ett kort på sin dotter, som de inte kunde ha hos sig eftersom de var tvungna att arbeta. Förskolan var inte uppfunnen på den tiden. Historien börjar midsommaren 1900. Min mamma var född prick 9 månader efter midsommar i mars 1901. Mormor och morfar var mycket unga då och det var det ännu lång tid tills de kunde gifta sig. Men de tänkte ändå ge sin dotter ett riktigt fint namn. Hon skulle heta Margareta efter arvprinsens hustru. Arvprinsen blev så småningom kung Gustaf VI Adolf och eftersom hans Margareta dog tidigt gifte han om sig med en Louise. Men min mamma fick inte heta Margareta. Det ansåg prästen vara för fint för en sån liten oäkting. Han döpte henne till Greta! Morföräldrarna var fortfarande på gamla dagar upprörda över det. De insåg mycket väl att prästen sett ner på deras fina flicka.

Morföräldrarna åkte till Stockholm för att jobba och mamma växte upp hos sina farföräldrar, som skämde bort henne ordentligt och oftast lät henne få som hon ville. Först när mamma skulle börja skolan hade morföräldrarna fått till ekonomin så att de kunde bilda ett hem och ta hand om sin flicka. För mamma blev det en hård chock att skiljas från sina farföräldrar och flytta till sina föräldrar. Hon kände dem egentligen inte eftersom de inte hade haft råd att besöka henne nere i Östergötland särskilt ofta. Samtidigt skulle hon börja i Matteus folkskola i Stockholm och bli utskrattad för att hon bara talade östgötska.

Mamma klarade skolan bra och fick sedan jobb på Telegrafverket. Där träffade hon min pappa och de gifte sig 1929. De ville ha barn, men det dröjde. Jag är född först 1942 och jag är deras enda barn. Då kunde mamma äntligen ge igen för sitt felaktiga namn. Jag döptes till Margareta. Det har aldrig riktigt känts som mitt namn eftersom jag visste att namnet egentligen var mammas, men visst jag lystrar till namnet.

Margareta är ju ett mycket vanligt namn i min generation eftersom nästa arvprins Gustaf Adolf och hans hustru Sibylla döpte sin förstfödda efter hennes farmor. Det var alltid minst tre Margaretor i min klass i skolan och de elaka klasskamraterna gav oss ofta nya mer särskiljande men föga smickrande namn. Jag funderade mycket över det här med Haga-prinsessornas namn, när kronprinsessan gifte sig. Jag fick som liten lära mig att de var finare och inte riktigt som vi andra människor. När jag tittade på bröllopet kunde jag konstatera att även prinsessor åldras. De är som vi andra, men ändå inte: vi andra slipper ha på oss galakläder och tiaror. Gudskelov!

Våra hallon har, som de brukar, lagom blivit klara till min namnsdag.