Språk som hör ihop

För ett tag sedan köpte jag en bra bok om språk: Ola Wikanders Ett träd med vida grenar. De indoeuropeiska språkens historia. Det är ett ungt språkgeni som skrivit boken. Han kan fler språk än de flesta av oss skulle anse möjligt. Han skriver med stor entusiasm och inspirerade mig att vilja veta med. Jag sedan läst vidare i tre av de böcker han rekommenderade och lärt mig mer. Det är härligt att få bli nyfiken och få veta saker. Bilden kommer från hans bok och man kan se vilka språk som är ”släkt” med varandra. Det här lärde jag mig en del om, när jag fick min utbildning till svensklärare. Jag fann det då fascinerande att språk som talas verkligen långt från varandra faktiskt har stora likheter i ordförråd och grammatik.

Jag fick chansen att testa det i min alla första lärartjänst. I en 9:a som jag då hade fanns en pojke med svensk mamma och indisk pappa. Han tände på tanken med släktskap mellan språken. Det var väldigt roligt och lärorikt för mig att få vara med om de jämförelser som gick att göra mellan ord på hindi och motsvarande svenska ord. Det är de centrala arvorden, orden för familjen, viktig mat som mjölk och viktiga djur som man kan leta bland. Lånord typ telefon heter visserligen lika på många språk, men det har ju en annan förklaring. Den här ”leken” har jag sett många elever göra. Det är väldigt utvecklande för eleverna. Man känner sig kompetent, när man själv kan hitta givande jämförelseord. Ett annat fint minne är, när jag fick uppleva hur en finsk och en ungersk pojke kom igång att jämföra. Deras språk är ”släkt” på samma sätt.

Det här med indoeuropéer var lite otrevligt att forska om ett tag eftersom nazisterna missbrukade den här språksläktskapen i sina rasidéer, men nu verkar det vara full fart igen. Jag vill betona att det är språken som är ”släkt” inte människorna som talade dem. Människor kan som bekant lära sig nya språk och kanske byta sitt vardagsspråk i samband med att de möter nya människor t ex genom handel eller flyttning. Hitler & Co måste också ha tänkt mycket underligt när de kallade sin önskade ras ”arier”. Det kallade sig det folk som slog sig in på indiska halvön för 3500år sedan. Det vet vi eftersom en del av deras dåtid finns beskrivet i de hinduistiska heliga Vedaböckerna, där de äldsta texterna är från den tiden.

Jag har läst vidare om detta i Genes, Peoples and Languages av L.L. Cavalli-Sforza. Han betonar mycket påtagligt att alla människor är av samma ras, men visar också att vissa arvsanlag kan spridas ihop förflyttningar som vi kan känna till som historiska händelser. Det mest spännande exemplet är mutationen som gör att även vuxna människor tål att dricka mjölk. Den tycks ha uppkommit nånstans på sen stora ryska slätten och spridit sig mot nord och väst där människorna hade djur vars mjölk de då bättre kunde använda. Men han visar inget språkligt samband med den genen.

Det finns mer att berätta om detta; jag har läst en del spännande i en färsk bok som kombinerar de här språken med arkeologi. Jag återkommer till det en annan dag!